En slät kopp

The Hurt Locker (2009)

2009-07-30T14:20:00.015+02:00

Kathryn Bigelow tillhör en minoritet av framgångsrika kvinnliga regissörer i Hollywood. På hennes meritlista hittar jag några personliga favoriter, nämligen sci-fi-thrillern Strange Days (1995) och vampyr-rullen Near Dark (1987), två filmer som jag inte tror tillhör de mest välkända hos gemene man/kvinna(?)

The Hurt Locker är Bigelows senaste film, där hon lämnat sci-fi/vampyr-elementen bakom sig och istället skapat en verklighetstrogen och välregisserad film om krigets Irak. The Hurt Locker är en otroligt fräsch upplevelse som balanserar underhållning och realism på ett sällan skådat sätt. Vi får följa en liten grupp bombspecialister och deras vardag på Bagdads krigshärjade gator. Förutom det nervbrytande arbetet som soldaterna tvingas utföra, där döden bokstavligt kan vänta runt nästa gathörn, tvingas karaktärerna i filmen dessutom kämpa med slitningar inom gruppen, i samband med att de får en ny våghalsig gruppledare på halsen.

Jag gillade verkligen The Hurt Locker. Det här är en av få filmer jag sett där samtliga scener kändes nödvändiga och skådespelarna i den relativt okända rollistan gör samtliga övertygande insatser. Definitivt en positiv överraskning!

Eden Lake (2008)

2009-06-17T23:10:00.010+02:00

Eden Lake är den brittiske regissören James Watkins debutfilm och handlar om hur ett medelklasspar i 30-årsåldern beger sig till en isolerad strandremsa vid Eden Lake. Tanken är att pojkvännen ska fria och förhoppningsvis få till det vad beträffar den "romantiska" biten. Parets idylliska och romantiska utflykt förvandlas dock snart till en mardröm då de kommer i konflikt med ett lokalt ungdomsgäng som helt och hållet saknar spärrar och/eller empati.

Det jag framför allt gillar med Eden Lake är att filmen känns realistisk i såväl handling, rent visuellt och sett till skådespelarinsatserna och det känns inte främmande att tänka tanken att liknande situationer förmodligen har inträffat och kommer att inträffa igen.

Watkins debut som regissör är kort och gott brutal och nattsvart. Här finns inga ljusglimtar och även om vi som tittare önskar ett lyckligt slut så finns hela tiden en stark känsla av att det definitivt inte kommer att sluta annat än fruktansvärt olyckligt.

Skådespelarna är som sagt riktigt bra rakt över, men det är framför allt killarna och tjejen i ungdomsgänget som spelar sina roller övertygande och genuint. Det riktigt känns i bröstet på mig när det efter hand går upp för några av grabbarna att vad de håller på med är fruktansvärt fel och trots att de är delaktiga i våldet kan jag inte låta bli att känna för dem när de tvingas kliva över sina mänskliga gränser och spärrar på grund av grupptrycket från de övriga i gänget.

Man skulle förmodligen kunna skriva en hel del om den eventuella samhällskritik som Watkins vill lyfta fram i ljuset, men jag nöjer mig med att konstatera att motsättningen mellan det unga medelklassparet och de lokala arbetarklassfamiljerna/ungdomarna finns där och huruvida det är exempel på samhällskritik från regissörens sida låter jag vara osagt.

Eden Lake är definitivt en av de bättre filmerna jag sett i genren och för en debutregissör är detta smått mästerligt.

X-Men Origins: Wolverine (2009)

2009-06-17T14:11:00.009+02:00

Idag är det få som höjer på ögonbrynen när det vankas "serietidningsfilm" på svenska biografer. Under de senaste åren har vi fullkomligt översköljts av filmatiseringar av framför allt Marvel-och DC comics "seriekanon". Filmer om Spiderman, Hulk och X-Men har mer eller mindre dominerat i biosalonger världen över och håvat in pengar till respektive filmbolag (och självklart serieförlag).
Att det skulle byggas vidare på en såpass etablerad och framgångrik filmserie som X-Men var inte helt oväntat, även om jag själv trodde mer på en fjärde film än de s.k. origin-filmerna (ursprung). Däremot var det med just denna nyvunna vetskap i hand inte speciellt svårt att lista ut att det skulle vara Wolverine som var förste mutant till rakning. X-Men är Wolverine, oavsett hur man vrider och vänder på det. Visst kan man hävda att det finns andra karaktärer/mutanter som är minst lika intressanta, men trots att jag inte är någon expert på ämnet finner jag Wolverines enkelhet (adamantium-skelettet och de utfällbara klorna till trots) och djuriska drag en skön kontrast till andra mer typiska och mer "fantastiska" superkrafter.

Jag har inte för avsikt tugga på i all oändlighet kring filmens handling, men här är en kort insikt i premissen:

X-Men Origins: Wolverine är som sagt en ursprungshistoria och vi får som tittare lite mer kött på benen kring varför Wolverine lider av minnesförlust i de tre X-Men-filmerna, varför han hyser ett sådant hat mot Victor Creed, mer känd som Sabretooth och hur det kom sig att han blev en del av X-Men.

Det som framför allt gör de två första X-Men-filmerna till personliga favoriter är att båda är regisserade av Brian Singer. Tyvärr har det visat sig allt för ofta att vikten av vem som sitter i regissörsstolen är avgörande för hur slutprodukten ter sig. Min önskan hade varit att Singer sprungit in och ryckt "klappan" ur näven på Gavin Hood som istället fick förtroendet av filmbolaget, men sån tur har man inte.

Nu låter jag väldigt negativ och jag vill påpeka att X-Men Origins: Wolverine inte på något sätt är en dålig film, men i jämförelse med just Singers filmer står den sig lite slätt. Filmens första 30-40 minuter är hyggligt medryckande och sekvensen där förtexterna "rullar" är bland det snyggare jag sett, men trots flera häftiga actionsekvenser, där en viss Wolverine på motorcykel vs. en helikopter tillhör höjdpunkterna, är ändå helhetsintrycket av filmen ljummet. Hugh Jackman gör sin grej och gör den bra, men de övriga karaktärerna och framför allt de övriga mutanterna kändes tämligen ointressanta i jämförelse med filmens huvudattraktion, Wolverine.

Jag gillar "origin-idéen" och jag tror och hoppas en hel del på kommande filmer om X-Men mutanternas ursprung. Däremot är min stora förhoppning att det blir Brian Singer som sitter i regissörsstolen i framtiden, då han vet hur ett par adamantium-klor ska slipas.

Tropa De Elite (2007)

2009-06-12T23:22:00.008+02:00

Tropa De Elite eller Elite Squad är en delvis verklighetsbaserad berättelse om Bope, en specialstyrka inom den brasilianska militärpolisen och deras ständiga kamp mot kriminella gäng och deras droghandel i kåkstäderna i Rio De Janeiro.

Handlingen kretsar kring Neto och Matias, två nyrekryterade poliser som efter en våldsam sammandrabbning mellan polis och gängen i kåkstäderna bestämmer sig för att söka till den beryktade tillika ökända Bopa-enheten. Väl på plats tvingas de utstå en tortyrliknande utbildning ledd av en viss Kapten Nascimento vars syfte är att rensa ut eventuella korrumperade rekryter och de som helt enkelt inte har vad som krävs för att ingå i Bopa, såväl mentalt som fysiskt. Nascimento är själv på gränsen till nervsammanbrott då han dels brottas med tanken på att dra sig tillbaka från Bopa som mer eller mindre tagit över hans person och dels tvingas inse att hans fru väntar deras första barn och vad hans riskfyllda arbete kan medföra för hans familj.

Tropa De Elite är brutal rakt igenom och det finns ytterst få ljusglimtar i de olika karaktärernas vardag. Nascimento, Neto, Matias och de övriga inom Bopa-enheten ser ond bråd död var de än vänder sig i den brasislianska slummen och de agerar mer likt maskiner programmerade att rensa upp bland droghandlarna och gängen, än som människor med känslor.

Tropa De Elite är en ganska omskakande filmupplevelse och filmskaparna har varit skoningslösa vad gäller skildringen av det grafiska våldet där flera scener innehåller tortyr och avrättningar, vilket säkerligen får många att känna sig obekväma hemma i tv-soffan. Nu tillhör inte jag de med lägst toleransnivå beträffande våld i film och om man kan se bortom ovan nämnda tortyrscener och avrättningar så hittar man en hyggligt spännande och tämligen intressant historia, som förmodligen skildrar livet i de brasilianska kåkstäderna på ett mer realistiskt sätt än många tidigare filmer.

Nostalgiklipp: Del 6

2009-06-05T06:50:00.003+02:00

Efter succéerna Hellraiser (1987) och Hellbound: Helraiser II(1988) gavs Clive Barker ytterligare lite budget att leka runt med. Resultatet blev en av 90-talets mest skruvade/bizzara skräckhistorier. Nightbreed!

Det regnar purfärska tomater över Drag Me To Hell (2009)

2009-06-01T13:02:00.006+02:00

Jag har faktiskt varit en smula skeptisk till Sam Raimis senaste, Drag Me To Hell. Det har länge pratats om huruvida den forne "splatterkungen" (Evil Dead 1, 2 och Army Of Darkness) fortfarande kunde skapa bra och framför allt underhållande skräckfilm, eller om han för alltid fastnat i "Spider-man-träsket". Så här en knapp vecka efter premiären har majoriteten av USAs filmkritiker konstaterat att Raimi än en gång levererar.

Det ser onekligen ut som om jag får äta upp vad jag sagt, tyckt och tänkt tidigare.

Färska tomater hitåt

Några citat:

The evil is back. The Oldsmobile is back. Horror director Sam Raimi is back. What's not to love?

Isn't as inspired, or as gory, as the best of Evil Dead, but it's still good senseless fun.

Wired.com möter Guillermo Del Toro i en Q&A

2009-05-25T06:44:00.005+02:00

Guillermo Del Toro högaktuell med sin adaption av Tolkiens The Hobbit, är också spanjoren som redan nu tros ha axlat rollen som Peter Jacksons arvtagare. Wired.com publicerade nyligen en ganska intressant intervju om hans kommande åtaganden och hur han ser på framtidens filmberättande. Dessutom avslöjar Del Toro sina tankar om utvecklingen - och "sammansmältningen" mellan film och tv-spel.

Del Toro hos Wired.com

Guy Ritchies vision av piprökaren Holmes ser intressant ut

2009-05-24T08:12:00.004+02:00

Guy Ritchie (Lock, Stock And Two Smoking Barrels och Snatch) har tagit sig an den brittiske mästerdetektiven Sherlock Holmes i sitt senaste projekt. Med tanke på förlagan så är det givet att vi inte kan förvänta oss någon ny "Lock, Stock..) men av trailern att döma så kan detta bli en fartfylld och underhållande variant på den annars ganska stela britten.

Robert Downey Jr. och Jude Law ser båda ut att passa som handen i handsken i sina respektive roller, som Holmes och dennes andre hand Watson.

Trailern via Apple.com

Nostalgiklipp: Del 5

2009-05-20T22:30:00.005+02:00

I kölvattnet av Raiders Of The Lost Ark kom en tv-serie (1982) som varade i 22 avsnitt. Tales Of The Gold Monkey var mer eller mindre en Indiana Jones ripp-off, men jag har kära barndomsminnen av den här serien, som när det begav sig var precis i kant med vad jag vågade se på tv. Äventyraren Jake Cutter och hans enögde hund jagar runt i djungeln, möter kannibaler och romanserar - allt i härlig 80-tals cheese. Håll till godo!

Terminator: Salvation får inledningsvis mest ruttna tomater kastade efter sig

2009-05-20T21:20:00.006+02:00

Veckans hittills stora filmrelaterade besvikelse är möjligen den att Terminator:Salvation får överlag taskig kritik efter smygpremiären i staterna. Via Rottentomatoes.com kan man läsa att den fjärde filmen om John Connors kamp mot "dödsrobotarna" från framtiden i skrivande stund endast skrapat ihop 33% positiva recensioner.

Terminator:Salvation var en film som jag personligen hade stora förhoppningar på och som jag trodde skulle kunna konkurrera med Transformers 2 om biopubliken i sommar, men efter de inledande reaktionerna är det kanske dags att tona ner förväntningarna ett par snäpp?

Prison Break - Medioker fjärde (och sista?) säsong avslutade med viss finess spoilervarning

2009-05-18T06:41:00.011+02:00

Den fjärde säsongen av Prison Break har stundtals varit svår att ta sig igenom. Flera av de tunga karaktärerna i serien har försvunnit på vägen från Fox River och manusförfattarna har haft svårt att hitta samma spänning i berättelsen, tillika en bra motivering till karaktärernas olika handlingar och deras syften.

De två första säsongerna var definitivt bland det bättre jag sett i tv-serieväg - intressanta karaktärer, intressant grepp på en i och för sig inte helt originell grundhistoria, men i och med att handlingen så småningom placerades utanför fängelsemurarna och historiens grundkärna (den att Scofield ska frita Burrows från Fox River) splittrades upp i en ofta tillkrånglad och ganska osannolik historia om "Bolaget" och "Scylla" började mitt intresse att svalna allt mer.

Det känns riktigt skönt att serien är avslutad (förhoppningsvis - det går rykten om någon som kallas "Prison Break - The Gretchen Morgan files" och "Prison Break - The Final Break") i och med avsnitt 22 av den fjärde säsongen och jag måste faktiskt säga att de två sista avsnitten bjöd på hygglig underhållning, med en återkomst för flera av de "klassiska" karaktärerna från tidigare säsonger.

Nostalgiklipp: Del 4

2009-05-17T07:46:00.004+02:00

Följande klipp är från Gremlins (1984). Unge Billy Peltzer får ett underligt husdjur kallad en Mogwai av sin far och bryter mot tre regler beträffande vården av djuret: Inget vatten, ingen mat efter midnatt och inget solljus. I följande scen får Billys mamma ta konsekvenserna av Billys "slarv" och det är uppenbart att mamman inte tolererar vad som helst i sitt eget kök. En klassiskt scen från en lika klassisk film. Dessutom förmodligen en av de första scenerna där en microvågsugn får en central roll i en filmscen. Håll till godo...

Direct Contact (2009)

2009-05-14T23:40:00.005+02:00

Direct Contact är en av Dolph Lundgrens senaste lågbudget - direkt till video-produktioner och dra på trissor vilken dynga det här var. "Dolphan" spelar en före detta kommandosoldat som sitter inlåst i ett östeuropeiskt fängelse. Han blir snart erbjuden en stor summa pengar för att rädda en kidnappad amerikansk kvinna från en galen krigsherre. Allt verkar okej på ytan och Dolph tar sig an uppdraget beväpnad till tänderna, men snart visar det sig att allt inte står rätt till.

Direct Contact är oinspirerad, långt ifrån originell och med genomgående dåligt skådespeleri, regi och taskiga specialeffekter. Dessa är i och för sig ingredienser som jag borde köpa med tanke på vad jag har för filmer i min dvd-hylla, men nej tack. Dolph känns gammal och seg och efter att ha tvingat mig igenom Direct Contact har jag svårt att se fram emot någon av Herr Lundgrens kommande filmer. Han känns klar helt enkelt.

Här är några tips på filmer med "Dolphan" i något bättre form.
Rocky IV
Red Scorpion
Universal Soldier

Människa möter best - några favoriter

2009-05-14T20:33:00.006+02:00

Att kalla mig för en "sucker" för monster, övernaturliga väsen, utomjordingar, eller varför inte varulvar på film, är ingen direkt överdrift. Helst av allt ska den monstruösa varelsen befinna sig i konfrontation med människan på ett eller annat sätt. Här under presenterar jag en Topp-lista över några av mina absoluta favoritscener med människa vs. best på film.

1. Luke vs. The Rancor (Star Wars: Return Of The Jedi)

2. Ripley vs. The Alien Queen (Aliens)

3. Officer Brody vs. The Great White Shark (Jaws)

4. Arnold vs. The Predator (Predator)

5. Kevin Bacon vs. "Jätte-sandmaskar" (Tremors)

6. Ann Darrow vs. Kong (King Kong)

7. Kurt Russel vs. "The Thing" (The Thing)

Två Oscarsvinnare som förbryllar

2009-05-14T06:25:00.008+02:00

Morgonkaffet smakar bättre än vanligt idag och jag kom just på att jag ville skriva av mig lite angående en tanke som jag haft med mig under en längre tid, nämligen denna.
När bestämde sig två av Hollywoods största ikoner att de skulle överge bra manus och istället satsa på att göra komedi och thrillers i mellanmjölkklassen? Jag pratar naturligtvis om Robert De Niro och Al Pacino, två gubbar som båda har en tämligen imponerande meritlista att luta sig tillbaka mot...och kanske är det just det som är problemet/svaret?

Båda var Oscarsjuryns kelgrisar under 70-80-talet och med filmer som Taxi Driver, The Godfather, Scarface, Raging Bull, Dog Day Afternoon, Scent Of A Woman och Heat fullkomligt dominerade de i Hollywood.

Pacino har dessutom en Oscarsvinst för bäste skådespelare (Scent Of A Woman) och sju nomineringar. De Niro har två vinster (Raging Bull och The Godfather Part II) och fyra nomineringar.

Visst är det logiskt (eller absolut inte) att dessa herrar helt plötsligt tackar nej till alternativt ej längre erbjuds filmroller med bra manus och pålitliga regissörer? Är det enbart pengarna som styr valen eller har båda fullkomligt tappat gnistan och ambition?

Häromåret gjorde De Niro och Pacino debut på vitaduken tillsammans (Heat kan knappast räknas då de i stort sett endast hade en scen tillsammans.) Filmen man valde att debutera med var Righteous Kill (2008) som mer eller mindre sågades vid fotknölarna av en enad kritikerkår.

För mig är det ett mysterium varför dessa herrar inte längre levererar. De Niro har mer eller mindre valt att snöa in på komedier (Meet The Fockers-filmerna och Analyze This/That) medan Pacino varit mindre produktiv och mest haft halvtaskiga roller i filmer som nämnda Righteous Kill, 88 Minutes och The Recruit.

Nog för att en tung meritlista inger respekt och att både De Niro och Pacino förevigt skrivit in sig i filmhistorien...men när jag tänker efter en stund till kan jag ändå tycka att värdet av deras tidigare prestationer mattats med tanke på all dynga de medverkat i de senaste 10-20 åren.

En närmare titt: X-Men Trilogy Box Set (BD)

2009-05-13T15:37:00.007+02:00

Här kommer ett litet försök till en mycket kort och ytlig videorecension av den nyligen utgivna X-Men Trilogin på Blu-ray. Ber om ursäkt för det slarviga utförandet och min rostiga engelska. Varför på engelska undrar du? Jo man måste ju vara internationell - plus hur coolt låter det på svenska *blink blink* )

X-Men Trilogy Box Set (BD) from Andreas N on Vimeo.

Mega Shark vs Giant Octopus - Kommentarer överflödiga

2009-05-12T21:24:00.003+02:00

Topp 5 - Sommarpremiärer

2009-05-12T06:57:00.006+02:00

Det har verkligen blivit god tid för en "klassisk" topp 5-lista över mina mest efterlängtade filmpremiärer sommaren (delvis höst om man ska vara petig) 2009 - I inbördes ordning.

1. Terminator: Salvation
Jag har riktigt positiva vibbar inför den fjärde filmen i Terminator-sagan. Christian Bale i huvudrollen som John Connor tror jag stenhårt på och jag gillar den "råa"/Skitiga visuella stilen i filmen.

2. Inglorious Basterds
Tarantino + Andra Världskriget = Hyperintressant. Teasetrailern visar inte speciellt mycket, men med Mr. T vid rodret och en störtskön skådespelarensamble tror jag mycket på filmen. Death Proof var mellanmjölk och nu behöver Tarantino visa att han fortfarande kan regissera. Jag hoppas (och tror) på en brutal film, med en stor portion svart och skruvad humor.

3. Transformers: Revenge Of The Fallen
Visserligen måste jag erkänna att mitt intresse för Michael Bays andra film om "robots in disguise" har svalnat någon promille den senaste tiden, vilket framför allt har att göra med den senaste trailern för filmen, som jag inte tyckte var speciellt bra. Hur som helst - Revenge Of The Fallen kommer att sparka röv på vita duken i sommar.

4. Public Enemies
Michael Manns kommande gangsterhistoria med Johnny Depp och Christian Bale som "tjuv" och "polis" ser minst sagt intressant ut och helt klart en skön andingspaus från stora robotar och ostiga onliners. Jag förväntar mig en "ny Heat" och jag tror inte att jag blir besviken.

5. Drag Me To Hell
Jag har skrivit om Sam Raimis återkomst till skräckgenren och inte varit helt lyrisk. Sett till vad som har premiär i sommar måste jag ändå placera Drag Me To Hell på min topp-lista. Jag hoppas fortfarande på att att Raimi visar vart skåpet ska stå och att detta blir min stora positiva överraskning i sommar.

Star Trek (2009)

2009-05-09T22:49:00.007+02:00

För några timmar sedan rullade eftertexterna för J.J. Abrams vision av Star Trek och här kommer mina tankar om filmen. Det blir ingen omfattande recension utan helt enkelt lite åsikter om vad jag tyckte var riktigt bra i filmen och några småsaker som jag tyckte mindre bra om. De med bara en gnutta uppmärksamhet har säkert redan nu listat ut att jag gillade Star Trek - ni andra får en chans till....here we go.

Handlingen i Star Trek är självklart inte oviktig, men jag vill nog ändå påstå att J.J. Abrams vision av kultfilmen handlar lika mycket (om inte mer) om det visuella. Abrams är en visuell filmskapare och ingen djup berättare. Det är få filmskapare som har samma fina känsla för vad som ser snyggt ut på vitaduken.

Som tittare kastas vi omedelbart in i en konfrontation mellan federationen med kapten George Kirk i spetsen och en ras kallas Romulus ledda av den inte allt för vänligt sinnade Nero, gestaltad av en välspelande Eric Bana. Efter en rad explosioner och riktigt tjusiga rymdsekvenser flyttas vi fram i tiden och detta i tre steg. Det första steget presenterar oss för en ung James T.Kirk rattandes sina föräldrars bil med tung musik sprutande ur högtalarna. I steg två får vi möta Kirk i en något äldre form (20-25 års åldern). Efter ett barslagsmål rekryteras Kirk till federationens stjärnflotta och det dröjer inte många minuter innan vi kastas vidare i handlingen..tre år framåt för att vara mer exakt. Kirk är nu framme vid slutspurten av sin utbildning vid stjärnflottan och vi har dessutom hunnit bekanta oss med filmens andra stora karaktär, nämligen Spock (Zachary Quinto mest känd från tv-serien Heroes är verkligen född till den här rollen).

Nu tänkte jag inte babbla vidare om handlingen utan istället gå direkt på vad jag tyckte fungerade i filmen, respektive inte fungerade. Först lite kritik...

Filmens längd. Man kan tycka att två timmar är tillräckligt för en Star Trek-film, men ärligt talat hade jag gärna sett att filmen var 20-30 minuter längre. Detta hade gjort att de snabba hoppen i tid i början av filmen hade kunnat ges mer utrymme och därmed gett mig som tittare lite mer kött på benen om vilka karaktärerna är. Helt enkelt lite mer bakgrundsinformation.

För att spinna vidare på tidsaspekten (fast ur en helt annan synvinkel) var jag inte helt med på noterna vad gäller de tidsresor som förekommer i filmen. Eventuellt var jag inte tillräckligt alert när jag såg filmen, men jag tyckte att tidsresandet förvirrade mer än förklarade.

Romulus och Nero. Filmens stora antagonist/skurk förblir relativt anonym. Visst...vi får veta varför Nero hyser ett starkt agg gentemot federationen i allmänhet och Spock i synnerhet, men jag hade önskat att jag fick lite mer bakgrund och inblick i rasen Romulus.

Nu till det positiva. J.J. Abrams Star Trek är medryckande, urtjusig, fartfylld, stundtals ganska rolig med flera roliga och intressanta karaktärer. Även om jag inte är någon trekkie själv har jag ändå förstått att Abrams flörtar en hel del med just fans av originalfilmerna, vilket inte var helt oväntat.

"Set pieces" - Antalet storartade och visuellt slående scener i Star Trek är många och är man ute efter ögongodis så är detta den perfekta gottpåsen.

Star Trek är inte en perfekt film i mina ögon och det hade jag heller inte förväntat mig. Däremot är jag ganska säker på att Abrams lyckats fånga en ny "trekkie-skara" och frågan är inte om det kommer en uppföljare till Star Trek, utan snarare när?

Återfall i samlandet

2009-05-05T22:41:00.002+02:00

Det är bara att konstatera. Jag har fått ett återfall i mitt samlande av DVD. Just precis lågupplöst film på skiva, men gärna lite "lyxigare" och ibland limiterade utgåvor. Just nu känns det riktigt uppfriskande att leta "Kap" på Tradera. Senaste fyndet blev Army Of Darkness: Director´s Cut (Anchor Bay US) limiterade till 40 000 exemplar. Definitivt ingen dyrgrip men ändå småtrevligt.

Nu är jag på jakt efter lite tyska utgåvor. Det finns en hel del trevliga Steelbooks och s.k. Hardboxes - ofta limiterade och tyvärr lika ofta på tok för dyra för min plånbok.

Återstår att se hur länge det här infallet håller i sig...

Mimic (1997)

2009-05-03T07:13:00.009+02:00

Mimic är en film som jag haft på min "måste-se-lista" ett bra tag nu. Jag älskar Del Toros regi och framför allt hans visuella talang, med otroligt fantasifulla karaktärer och varelser. Till skillnad från spanjorens senare alster (Pan´s Labyrinth, Hellboy 1 och 2) så är Mimic en relativt "traditionell" science fiction/skräckfilm, med en hel del referenser och paralleller till t.ex. Alien-och Tremors-filmerna.

I Mimic huserar en allvarlig smitta, spridd av kackerlackor i stadens tunnelbanesystem- en smitta som sprider sig till människor, med dödlig utgång. Dr Susan Tylor (Mira Sorvino) sätts på fallet och tillsammans med sin manlige kollega utvecklar hon en "kackerlack-hybrid), som placeras ut för att ta kol på smittospridarna. Tanken är att de nya hybriderna ska göra sitt jobb och sedan självdö efter sex månader, men några år senare upptäcker man att hybriderna inte dött ut, utan i själva verket förökat sig och muterat till "människostora" kackerlack-monster med mänskliga egenskaper och drag.

Mimic skiljer sig från många filmer i samma eller liknande genre då den är mer eller mindre helt befriad från humor, onliners och liknande. Nu kan jag i och för sig tycka att jättelika kackerlackor i tunnelbanesystemet är ganska humoristiskt och framför allt "cheese" på hög nivå, men det är samtidigt ganska befriande att se ett försök till en allvarlig ton i en sådan här genretypisk "monster vs människan-berättelse".

Mimic har fått två uppföljare och även om ingen av dessa två har Guillermo Del Toro vid rodret så har jag ändå fått lite mersmak för serien.

District 9 - Är Peter Jackson-producerad sci-fi årets "Cloverfield"?

2009-05-02T07:56:00.006+02:00

Med årets Cloverfield (2008) tänker jag inte så mycket på själva innehållet i Neill Blomkamps (ung regissör mest känd för jobb med specialeffekter) kommande science fiction-film District 9, utan mer på marknadsföringen av filmen. Cloverfield marknadsfördes till stor del genom s.k. viral marketing (virus-marknadsföring lite grovt översatt). Tanken med den här typen av "dold" marknadsföring är att skapa hype runt en produkt genom bl.a. skumma interaktiva webbsidor, dolda meddelanden och en lagom mängd läckt material för att skapa diskussioner på diverse forum på nätet (även Transformers (2007) föregicks av denna typen av marknadsföring).

Teaser-trailern för District 9 påminner mycket om just Cloverfield, med en dokumentär och realistisk känsla. Det avslöjas förhållandesvis lite om filmens handling, men vi förstår åtminstone att det handlar om science fiction och om utomjordingar som besöker vad som ser ut att vara ett land i mellanöstern/afrika. Trailern är smart klippt och det är först halvvägs in som vi som tittare förstår att de som inte är välkomna i själva verket inte är de amerikanska soldaterna, utan något helt annat.

Det ska bli intressant att se hur marknadsföringen fortskrider och hur fullängdstrailern ter sig.

District 9 Teaser-trailer

Nytt i filmhyllan - Hellboy Director´s Cut (R1) och Se7en (R1)

2009-04-27T06:13:00.006+02:00

Två anledningar till att jag fortfarande tycker att det är "roligt" att köpa film på DVD (99% av mina övriga inköp har blå fodral). De två utgåvorna här nedan är två utgåvor som jag varit intresserad av att skaffa länge, men helt enkelt inte kommit mig för att göra tidigare. Jag pratar om den riktigt tjusiga R1-utgåvan av Hellboy Director´s Cut (3-disc) och New Line Platinum Series R1-utgåvan av Se7en i en lika tjusig digipack (2-disc). Två riktigt bra filmer i riktigt schysta utgåvor.

Båda bilderna är lånade från dvdfodral.com

The Burrowers (2008)

2009-04-25T07:27:00.010+02:00

Detta blir bara en väldigt kort reflektion av The Burrowers som jag såg här om kvällen. Egentligen kände jag inte till filmen alls, men fick ett "tips" via Gummimonsterfetischism och då jag brukar hålla med Jocke beträffande hans tycke och smak tog jag mig an denna western/skräck-film med hyggligt höga förväntningar.

Så här efter att ha sett filmen kan jag dock konstatera att jag inte alls gillade den. The Burrowers är en tämligen seg historia, där ett klassiskt upplägg med "otäckingar" som lever under det vida prärielandskapet, törstande efter människoblod letar sig up till marknivå och gör livet surt för vem helst som råkar snubbla förbi.

The Burrowers har stora likheter med andra filmer i genren och framför allt är det oundvikligt att inte jämföra den med Tremors (1990). Den stora skillnaden mellan filmerna (och den i mina ögon viktiga skillnaden) är den att Tremors har glimten i ögat, något som enligt mig är "nummer 1" i en film av den här typen. The Burrowers försöker sig på ett mer seriöst grepp om en annars väldigt enkel, banal och "ostig" handling och det är det som gör att filmen faller platt för mig.

I Come In Peace (Dark Angel) 1990 - Bortglömd sci-fi-action med "Dolphan"

2009-04-10T08:29:00.005+02:00

Sveriges främsta renodlade actionstjärna Dolph Lundgren har en gedigen lista med B-titlar på sin resumé. Efter genombrottet som den ryske überboxaren Ivan Drago i Sylvester Stallones Rocky IV (4) har den svenska kemisten/karateutövaren/kroppsbyggaren Dolph hunnit avverka inte mindre än 40 filmer. Bland guldkornen hittar vi Red Scorpion, Big Trouble In Little China, He-man, Johnny Mnemonic och The Punisher. De flesta av "Dolphans" mest minnesvärda filmer, som också gått upp på bio producerades under 90-talet och de senaste 10 åren i karriären har mest bestått av direkt till video-produktioner.

Men den här posten ska inte handla om Dolph Lundgrens karriär, utan jag vill egentligen bara lyfta fram en annan bortglömd pärla i ljuset - I Come In Peace aka. Dark Angel (1990).

I filmen spelar "Dolphan" Jack Caine, en hårdnackad och irrationell polis som jagar knarkkungar. Efter en rad besynnerliga dödsfall, där offren bragts om livet genom en överdos, hamnar Caine i konflikt med en besökande utomjording, med inte helt fredliga avsikter och kanske med filmhistoriens fånigaste/coolaste vapen (se klippet).

Nostalgiklipp: Del 3

2009-04-08T21:38:00.006+02:00

Följande klipp är från en av mina favoritfilmer då det begav sig i mitten på 80-talet, nämligen Trashin´från 1986. Filmen handlar om två rivaliserande skateboardgäng, där Josh Brolin (No Country For Old Men och Milk) kärar ner sig i systern till ledaren i det rivaliserande gänget "The Daggers". Detta var förövrigt Josh Brolins andra film och kom året efter ännu en gammal favorit, The Goonies.

Klippet är från filmens "coola" öppningsscen och tyvärr är det dubbat, men ändå fullt njutbart. Håll till godo...

Vi minns: Tom Berenger i toppform

2009-04-07T16:58:00.011+02:00

Tom Berenger är en för mig nämnvärd och uppskattad skådespelare, med viss kultstatus. Hans insats i flera filmer på 80-90-talet formade till viss del det stora filmintresse jag har än idag. Tyvärr tillhör Berenger bottenskrapet i dagens Hollywood och ska man vara rättvis så var han aldrig i närheten av den stjärnstatus som t.ex. Tom Cruise hade under 80-talet. Under de senaste 10-15 åren har Berenger mest gjort tv, med vissa direkt-till-video-filmer som undantag.

Men jag vill minnas Tom Berenger som den stora skådespelare han en gång var.

1986 var definitivt året då Berenger stod på toppen av sin karriär. Plutonen (Platoon) vann Oscar för bästa film och Berenger själv nominerades för sin insats som den minst sagt psykotiske Sergeant Barnes (Berenger förlorade dock till fördel för Michael Caine) och fick nöja sig med att kamma hem en Golden Globe för samma roll.

1987 kom Skjut För Att Döda (Shoot To Kill), en bortglömd pärla där Berenger spelar en vildmarksexpert som hamnar i en ovan situation med en FBI-agent på halsen.

1989 drog Berenger på sig trikåerna och svingade basebollträn i Värsta Gänget (Major League). Det var på tok för länge sedan jag såg filmen för att kunna referera något vettigt, men jag vill minnas att den var småtrevlig, med flera nämnvärda skådespelare, så som Wesley Snipes och Charlie Sheen.

1993 var året då Berenger målade ansiktet grönt och smög runt i den Panamanska djungeln i Sniper. Definitivt inte en av Berengers bättre filmer och på sätt och vis en film som markerade slutet (från film på vita duken till film på video/tv) på en annars fin skådespelarkarriär.

Teaser-trailer för Hunter Prey (2009)

2009-04-07T07:26:00.008+02:00

Den kommande Hunter Prey har funnits på min radar under en tid nu och igår släpptes den första trailern för Sandy Colloras (mest känd för arbete med specialeffekter i bl.a. Predator 2 och Men in Black) sci-fi-kortfilm på nätet.

Handlingen kretsar kring ett gäng kommandosoldater som kraschlandar på en okänd planet, med en utomjordisk fånge som de har i uppdrag att transportera. Soldaternas order är att fånga in rymdvarelsen levande, men snart börjar de inse att det kanske inte är dom som är jägarna.

Det är inte svårt att se att budgeten för Hunter Prey är tunn, men jag tycker ändå att känslan över produktionen andas "professionalism" och jag kan inte undgå att få Star Wars-vibbar av såväl kommandosoldaternas rustningar och filmens miljö.

Teaser-trailer

Filmens officiella hemsida

Nytt i filmhyllan - Halloween (1978) (Blu-ray)

2009-04-06T21:34:00.008+02:00

Då har jag gjort slag i saken och köpt John Carpenters mästerliga Halloween på Blu-ray. Starz/Anchor Bay-utgåvan är inte referensmaterial beträffande bild och ljud, men den ska se ändå se ganska bra ut av recensioner att döma. Jag är framför allt sugen på att se filmen med Carpenters kommentarer, vilket jag aldrig gjort tidigare.

Övrigt extramaterial inkluderar:
Fast Film Facts, A Cut Above the Rest Featurette, Trailer, TV Spots och Radio Spots.

Suspiria (1977) - Infrias mina förväntningar?

2009-04-06T20:57:00.005+02:00

En amerikansk tjej, Suzy Bannion (Jessica Harper) anländer till en anrik tysk balettskola. Väl på plats inser hon snart att allt inte står rätt till och runt omkring henne faller den ena efter den andre av hennes danskollegor offer för en brutal mördare.

Jag hade inte sett Argentos Suspiria tidigare. Jag skulle rent av ljuga om jag påståd att jag varit en storkonsument av s.k. Giallos, även om jag sett några av bland andra Argentos och Bavas filmer. Nej, Suspiria har samlat damm, trots att jag haft filmen i min ägo under ganska lång tid. Däremot hade jag hört väldigt mycket gott om den och mina förväntningar var då också ganska höga.

Jag visste sedan tidigare att Argento är riktigt vass på det visuella och här spelar skräckmästaren verkligen ut hela registret. Filmen är otroligt vacker. Den övertydliga färgsättningen med framför allt rött ger filmen en nästan teatralisk känsla, men det är ingenting som drar mig ur upplevelsen och ögonblicket. Jag trollbinds av Argentos känsla för detaljrikedom och val av fantastiska miljöer och trots att filmens handling i sig inte är speciellt märkvärdig, kan jag inte slita mig ifrån den. Filmens sista 20-30 minuter är ett riktigt bra exempel på när Argento får alla ingredienser att blandas i en perfekt kompott.

Suspiria lever upp till mina förväntningar och eventuellt kan detta leda till att jag tar mig igenom de övriga filmerna i Argentos skräckbibliotek? Först och främst är jag sugen på Deep Red (Profondo Rosso) (1975).

X-Men Origins: Wolverine workprint tillgängling online - Får 1000-tals människor en felaktig och eventuellt negativ bild av filmen?

2009-04-01T21:42:00.016+02:00

Tydligen så finns den i sommar aktuella filmen X-Men Origins: Wolverine (2009) tillgänglig online via diverse bittorrent-tjänster, helt fri för 1000-tals människor att "njuta" av redan ikväll. Den version av filmen som finns att ladda ner är en s.k. workprint (dock i bra kvalitet) och efter att ha läst i diverse forum verkar det som om det är en ganska tidig version av workprinten, där bl.a. inga av de nyinspelade scenerna (filmen kompletterades med nya scener/reshoots i efterhand) finns med, samt att det fattas specialeffekter i vissa av scenerna.

Hur ska man som filmälskare ställa sig till detta? Personligen så har jag inget intresse att ladda ner en workprint (jag har inga större skruppler beträffande fildelning i övrigt laglig eller illegal), men jag kan inte tänka mig att se en ofärdig version av en film, vilket en workprint i 99% av fallen är. Avsaknaden av/ofärdiga specialeffekter i en film av den här typen ger naturligtvis en helt annan upplevelse än en fullständig version - det kan det inte råda någon tvekan om.

En annan aspekt av detta, är den hur läckan av en workprint påverkar filmen när den väl släpps på biograferna i sommar. 1000-tals kommer att ha sett en ofärdig version och därmed heller inte få en helt rättvis bild av filmen.

Det finns ett "klassiskt" fall där en recensent för en för mig okänd tidskrift/filmsajt tydligen recenserat en workprint för Eli Roths Hostel 2 och sågat den. Hostel 2 fick ingen rolig resa på amerikanska boxoffice. Om det hade till stor del att göra med workprint-läckan/recension eller inte, är svårt att veta, men jag tycker att det är intressant att spekulera.

Nåväl...oavsett vad jag tycker så är det uppenbart att väldigt många kommer att ha sett filmen innan premiären och att väldigt många inte bryr sig om huruvida filmen är fullständig eller inte. Hur ställer du dig till denna nyhet?

Gammal recension i nytt forum - 2009 Lost Memories - Koreansk sci-fi-action

2009-03-31T18:43:00.009+02:00

Då jag är lite dålig på att uppdatera just nu (jobb och barn över huvudet är två av anledningarna) så postar jag en äldre recension (något reviderad) som jag fick publicerad hos dvdforum.nu för en längre *host* tid sedan.

2009 Lost Memories (2002) bygger på tanken att det var Japan som vann andra världskriget och numera styr Korea med järnhand. Huvudkaraktärerna Sakamoto Masayuki (Jang Dong-Geun) och hans nära vän Saigo Shojiro (Toru Nakamura) är två japanska agenter som snart kopplas på ett fall rörande en terroristorganisation, som av okänd anledning vill komma över en artefakt formad som en halvmåne.

Ok, detta låter ju faktiskt som en tämligen klassisk actionhistoria, men icke sa Nicke! Omslaget utlovar sci-fi och visst finns det en del av den varan. Nu är det så att just inslagen av sci-fi tillhör de mest kritiska delarna i filmens handling och jag har inte för avsikt att spoilera någonting genom att avslöja för mycket. Förbered er däremot på en ganska fartfylld film som bjuder på såväl klassisk två-pistol-action a´la John Woo, högteknologiska polisstyrkor och resor genom tid och rum.

Som vanligt när det gäller asiatisk film har jag svårt att bedöma skådespelarnas insatser jämfört med skådespelare i en amerikansk eller annan engelskspråkig film. Min okunnighet till trots vågar jag ändå påstå att insatserna på skådespelarsidan är bra och inte känns mer onaturliga än i någon motsvarande amerikansk storfilm.

2009 Lost Memories är ännu ett exempel på en välproducerad asiatisk film som känns som en frisk fläkt bland alla de Hollywoodproducerade filmer man sett under åren som gått.

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

2009-03-29T23:08:00.004+02:00

Jag "lovade" att jag skulle göra en Giallo/Slasher-dubbel i helgen. Nu är det sen söndag kväll och jag har med facit i hand bara hunnit med att få upp en kort recension av A Bay Of Blood. Tyvärr blev det för många blöjbyten och skrikande barn för att jag även skulle hinna få upp mitt omdöme av Suspiria, ett omdöme som helt enkelt får vänta nån dag.

A Bay Of Blood (Reazione A Catena) 1971

2009-03-29T08:13:00.013+02:00

Mario Bava (1914-1980) är en av de stora italienska skräckregissörerna och har haft stor inverkan på genren som helhet, med filmer som Blood And Black Lace (1964), Kill Baby...Kill! (1966) och Danger: Diabolik (1968). 1971 kom A Bay Of Blood (Reazione A Catena), en film som av många räknas som den första slashern-filmen.

Handlingen i filmen kretsar kring ett arv av en fastighet. En äldre, förmögen kvinna blir inledningsvis brutalt bragd om livet och det går snart upp för oss (detta är ingen stor spoiler) att det är kvinnans äkta make som är gärningsmannen. När maken också mördas brutalt står det klart att det finns fler personer som på något sätt är intresserade av arvet och som tittare bjuds vi in i en klassiskt "vem gjorde det historia?" där morden avlöser varandra, det ena blodigare än det andra.

Filmen är ganska enkel i sin uppbyggnad och skådespelarna levererar ungefär i den nivå man kan förvänta sig - helt okej, men med det sedvanliga överspelet. Musiken i filmen har ofta en bidragande orsak till huruvida man som tittare dras in i handlingen eller inte. I Bavas film känns de tids/genre-typiska "synthslingorna" igen, men här har vi också ett tämligen stort användande av olika trumrytmer i musiken. Jag är absolut ingen expert på genren, men jag upplever det som både effektivt och lite ovanligt.

Det är tydligt att Fredagen den 13 (1980) som kom knappt 10 år senare, är väldigt influerad av Mario Bavas film. Förutom platsen (båda filmerna utspelar sig i en skogs/sjömiljö) så finns det några raka referenser/paralleller mellan filmerna, däribland bl.a. en mordscen som involverar ett älskande par och ett spjut. En annat typiska genre-ingrediens är ett tämligen frigjort ungdomsgäng som inte drar sig för att ta ett nakendopp eller dansa toppless - som sagt, A Bay Of Blood har gott om vad som senare kommit att anses vara klassiska slasher-inslag.

För att vara en film från 1971 tycker upplever jag att effekterna håller upp bra. Det flesta av morden i filmerna är grafiska, med avhuggna huvuden och en machete genom skallen som några exempel på just detta. Något som jag alltid finner en smula "irriterande" är hur orealistiskt ljusrött blodet är - Eftersom detta är mer eller mindre genomgående för alla skräckfilmer från 60-80-talet så får man kanske dra slutsatsen att man inte kunde skapa realistiskt blod förr?

Nåväl, realistiskt blod eller inte...

...A Bay Of Blood är ändå en sevärd film, dels ur ett filmhistoriskt perspektiv, men även som ren underhållning. Personligen håller jag den inte som en favorit i genren, men definitivt som ett måste i skräcksamlingen.

DVD-utgåvan som jag kikat på är utgiven av Njuta Films. Bildkvaliteten är riktigt bra med tanke på filmens ålder och för de som är intresserade finns en ingående intervju med Mario Bavas son Lamberto Bava, plus lite annat godis.

Slither (2006) - En filmaffisch-evolution

2009-03-28T17:08:00.005+01:00

Slither är en personlig favorit och jag uppskattar alltid ett tjusigt omslag även om det är innehållet som räknas. "Badkars-varianten" som filmbolaget slutligen valde för den europeiska versionen (ser något annorlunda ut för USA), är tämligen ren i jämförelse med de tidigare ideérna. Det är intressant att se vilka olika uppslag man bollade med innan det avgörande besluten togs.

För fler testversioner av filmaffischerna hoppa vidare här.

Avsaknaden av kommentarspår skapar frustration (hos mig)

2009-03-27T23:04:00.004+01:00

Jag har skrivit ett inlägg om kommentarspår tidigare och där framgår det ganska tydligt att jag är en stor förespråkare av just denna möjlighet till en djupare insikt och förståelse för filmens produktion. Detta blir ingen lång argumentation, utan mest ett halvfrustrerat inlägg.

Varför, varför varför, väljer flera av de stora filmskaparna att inte spela in kommentarspår till sina filmer!? Två uppenbara exempel på detta är Christopher Nolans Batman: The Dark Kinght och nu senast Marc Forsters James Bond: Quantum Of Solace (båda blu-ray). Jag hade gett en hel del för att få ta del av dessa herrars tankar, men icke sa Nicke. Har vi tur (eller otur...beroende på hur man ser på det antar jag) så kommer det snart nya utgåvor -då med tillhörande kommentarspår. Det handlar ju trots allt om att mjölka det som mjölkas kan...hmm.

Död Snö (2009) - Norsk homage till zombie/splatter-genren håller sig till formula 1A

2009-03-25T07:32:00.008+01:00

S.k. homage-filmer till klassiska skräckfilmer inom olika sub-genrer har nästan alltid förekommit, även om jag vågar påstå att vi de senaste 5-10 åren har sett en verklig explosion av filmer som driver med/hyllar och parodierar framför allt filmer ur zombie-genren (t.ex. Shaun Of The Dead 2004).

Död Snö är regisserad av den relativt gröne regissören Tommy Wirkola och handlar om ett gäng norska medicinstuderande som åker till fjälls för att fira påsklov. Väl på plats och strax efter att de fått fyr på fjällstugans brasa, får de oväntat besök av en mystisk man som berättar (i korthet) att just den här platsen brukade vara ett tillhåll för tyska nazister under andra världskriget och att en legend berättar att soldaterna ibland vaknar till liv som just det..nazi-zombies.

Där har ni handlingen...enkelt och definitivt inte helt originellt, men i sitt sammanhang och uppenbara syfte, helt gångbart. Filmen är precis det den utlovar sig att vara, varken mer eller mindre. Eventuellt kan man lyfta fram nazi-aspekten som något som sticker ut, fast egentligen är sub-genren nazi-zombies ingen ny företeelse.

Karaktärerna i filmen är de vanliga stereotyperna (dum tjockis, snygga brudar, tuff kille/killar etc.) som vi ständigt stöter på i genren - inget nytt under solen här inte.

Det som gör Död Snö sevärd är inte skådespeleriet, eller manuset, utan den heltokiga action/splatterfest som vi bjuds på. Det fläskas på med såväl avhuggna zombie (- och människo) lemmar, kroppar som slits i stycken, tarmar som används som livlina och hinkvis med blod - allt med glimten i ögat och med en stor portion humor.

I likhet med flera av de nyare zombiefilmerna på marknaden är döingarna i Död Snö inte några halta sengångare, utan rusar fram i snön, frustande och stönande och inte helt sällan med något tillhygge i handen, något som bidrar till att tempot i filmen nästan alltid är skyhögt.

Effekterna är överlag riktigt bra och zombie-makeupen ser välgjord ut. Ett stort plus till filmens effektmakare alltså, som verkligen gjort ett bra jobb och skapat effekter är i klass med vilken annan nyproducerad film inom genren, vilket självklart är uppskattat.

Detta är ett verkligt välkommet inslag på en annars mer eller mindre obefintlig nordisk zombiekarta. Uppskattar man filmer som Braindead (1992) och Shaun Of The Dead så kommer man inte bli besviken på Död Snö.

Är 2009 året då Pixar Animation Studio tvingas lämna över kronan till Dreamworks?

2009-03-24T07:02:00.008+01:00

Två av de absolut största och mest framgångsrika inom dataanimerad film är tveklöst Pixar (bl.a. Toy Story, Cars, Ratatoullie) och Dreamworks (bl.a. Shrek, Madagaskar, Shark Tale). Det är nog inte helt orättvist att påstå att fram till 2008 har Pixar varit knappa kungar på tronen med de allra största framgångarna, även om om de verkligen har utmanats av Dreamworks.

Nu är dock frågan: Kommer Pixar att fortsätta dominera eller är 2009 rent av Dreamworks år? Personligen hoppas jag att Dreamworks tar över tronen då deras filmer tilltalar mig en aning mer överlag. jag uppelver Dreamworks som lite tuffare, lite kaxigare och kanske lite "vuxnare" än Pixar, vilket självklart uppskattas när man passerat 30-års strecket.

Pixars stora triumfkort 2008 (och massiva framgång) var naturligtvis Wall.E, som dessutom vann en Oscar för bästa animerade film och därmed snuvade min personliga favorit (inte helt oväntat) i kategorin på priset, nämligen Kung Fu Panda.

I sommar släpper de två animationsbolagen var sina, på pappret väldigt olika filmer. Pixars kommande film heter Up och Dreamworks nya heter Monsters vs. Aliens. Jag ser fram emot båda filmerna, men håller nog ändå en halv tumme för att detta blir Dreamworks år.

Star Trek (2009) - Kan J.J. Abrams skapa en ny Trekkie-generation?

2009-03-23T19:12:00.007+01:00

Att kalla J.J. Abrams för något annat än Hollywood-kung vore fel. Idag finns det ytterst få personer i drömfabriken, som kan mäta sig med de framgångar och produktivitet som Abrams står för, eller vad sägs om att ha tv-serier som Lost, Alias, Fringe och filmerna Mission Impossible 3 och Cloverfield på meritlistan? Inte helt illa pinkat eller hur?

Nu senast har Abrams skakat liv i den näst största science fiction-sagan genom tiderna (Star Wars är större),nämligen Star Trek (2009). Till skillnad från George Lucas rymdepos med en väldigt bred massa av följeslagare, har Star Trek allitd varit lite smalare och mer svåråtkomligt. Personligen har jag aldrig riktigt fastnat för Star Trek, som enligt många (och framför allt s.k. Trekkies) är mer hjärna och mindre muskler, till skillnad från Star Wars.

Att göra en nyversion är nästan alltid känsligt och hur nogrann man än är som filmskapare så är det oundvikligt att inte trampa någon på tårna. Många kommer att bli besvikna oavsett hur bra eller dålig filmen blir. Personligen tycker jag att det är helt rätt att starta om Star Trek-konceptet, som i och för sig varit hyggligt aktuell i form av ett otal tv-serier. Däremot har filmerna inte setts till på vitaduken sedan slutet på 90-talet. Nu när Star Wars mer eller mindre ligger i dvala är det ett bra läge för Star Trek att hitta ny mark, nya fans och kanske kan Abrams Star Trek rentav få dagens generation av science fiction-fans som knappt var påtänkta under "Trekkie-tiden" att få upp ögonen för de äldre orginalfilmerna?

Star Trek har premiär i maj. För mer information och trailers hoppa vidare till filmens officiella hemsida.

1985 - Året då Sylvester Stallone ägde actiongenren

2009-03-22T13:29:00.005+01:00

Säga vad man vill om Sylvester Stallone som person eller hans karriär, men mannen har levererat "bra" film inom sin genre under en lång tid, för att inte glömma avstickare som t.ex. Cop Land (1997), där han förövrigt nominerades/vann en Oscar.

För mig är det åren mellan 1976-1989 som jag sätter på en pedistal. Under nästan 15 år kunde vi älskare av stenhård och ofta meningslös action gotta oss åt filmer som Rocky, Cobra, Over The Top, Rambo, Demolition Man och Cliffhanger, för att bara nämna ett axplock ur meritlistan.

Tvingas jag välja ut ett enskilt år i Stallones karrär blir det utan tvekan 1985, då den italienske hingsten fullkomligt dominerade actiongenren med Rambo: First Blood Part 2 och Rocky IV (4).

Nostalgiklipp: Del 2

2009-03-22T06:56:00.003+01:00

Dagens nostalgiklipp kommer från den härligt dåliga B-filmen Gymkata från 1985.
Filmen handlar om hur Johnathan Cabot, mästare i gymnastik tränas upp till kampspportexpert och övertygas att delta i en tävling på liv och död, inte helt olik den i The Running Man (1987).

Jag gillar verkligen idén med att placera en bygelhäst mitt på torget - Inte helt logiskt, men däremot ganska underhållande.

Chiefs (1983) Amerikansk tv-film/miniserie - en kort tillbakablick

2009-03-21T23:18:00.007+01:00

Vissa filmer och tv-serier minns man bättre än andra. Det är ofta svårt att sätta fingret på vad det är som fått just den filmen eller tv-serien att etsa sig fast på näthinnan och etablera sig längst bak i minnesbanken. Chiefs från tidigt 80-tal är en sådan film/miniserie.

När jag surfade reda på filmen hos Imdb.com blev jag faktiskt förvånad över att den kom redan 1983. Förmodligen såg jag filmen några år senare och jag vill minnas att jag och en kompis från den tiden hyrde filmen hos den lokala videouthyraren helt på chans. Kanske var det omslaget (som så ofta förr) eller kanske hade vi orkat läsa igenom "baksidetexten" den gången. Hur som helst så var Chiefs en av de mest minnesvärda filmupplevelserna på mitt 80-tal, med lite drygt tre timmar av spänning, gripande dramatik och ibland våldsam underhållning.

Handlingen i korthet kretsar kring tre generationer av polischefer som alla försöker lösa ett mord på en ung svart pojke, ett mord med tydliga rasistiska undertoner.

Med facit i hand kan jag komma att fundera över om inte Chiefs var lite väl "mogen" för två killar som knappt kommit in i puberteten, då filmen tog upp starka teman som t.ex. rasism i den amerikanska södern, men det enda jag egentligen vet är att filmen uppenbarligen lämnade ett avtryck hos mig en si sådär 15-20 år senare.

Brittiska BBC:s tolkning av Wallander fungerar oväntat bra, engelskan till trots

2009-03-20T22:58:00.009+01:00

Jag är en ganska stor skeptiker när det kommer till nyversioner av filmer. Det finns allt för många exempel på fullt fungerande filmer som gjorts om för att kanske passa en ny generation tittare, eller vad som nu är det egentliga ändamålet med fenomenet remakes. Hur som helst har brittiska tv-jätten BBC köpt rättigheten att tolka tre (än så länge) filmer i Wallander-serien.

Här hemma är vi vana att se antingen Rolf Lassgård eller Krister Henriksson mantla rollen som den smått nedgågne och ofta deprimerade polisen Kurt Wallander. I Wallander: Sidetracked (Villospår på svenska) är det den irländske skådespelaren Kenneth Branagh som jagar kriminella - och han gör det på den helsvenska landsbygden.

I Sidetracked har man valt att behålla så mycket som möjligt av det svenska, dvs. filmen är inspelad på plats i Sverige, alla namn är svenska, tv-inslag och tidningsrubriker är svenska osv. osv. Den enda skillnaden är den att samtliga skådespelare i filmen pratar..just det, engelska. För de som inte sett filmen kan jag tänka mig att detta framstår som underligt och visst, man kan undra varför filmskaparna valt att hantera tolkningen på det här sättet när filmen med största sannolikhet vänder sig till en brittisk publik. Det enklaste kan tyckas vara att visa filmerna rakt upp och ner, fast med engelsk text. Uppenbarligen har man haft en annan tanke här.

Wallander: Sidetracked fungerar oväntat bra, även om det tar en stund innan man känner sig till rätta med Branagh som Kurt Wallander och ett engelskt uttal av typiska svenska ortsnamn. Valet av Branagh känns faktiskt klockrent. Han påminner en hel del om Lassgårds tolkning av Kurt Wallander, med sin orakade haka och allmänt slitna uppsyn. Dessutom besitter Branagh en stor skopa skådespelarkompetens, vilket är nödvändigt med tanke på trovärdigheten i rollen och inte minst med tanke på tidigare rolltolkningarna av två av våra främsta manliga skådespelare.

Wallander: Sidetracked är definitivt sevärd, även om jag personligen känner mig något mätt på svenska polisfilmer.

To Catch A Killer (1992) - Bra film om seriemördare, men svårfångad på DVD

2009-03-20T10:47:00.012+01:00

Brian Dennehy är inte speciellt produktiv idag, men han hade en hel del järn i elden under 80-90-talet. Jag kan inte påstå att jag är ett fan av Dennehy, men däremot vill jag minnas att jag gillade To Catch A Killer skarpt när det begav sig. Jag kikade runt lite på nätet och det verkar vara svårt att få tag på filmen på DVD. Den har funnits utgiven men verkar vara out of print idag.

Filmen berättar om en av amerikas värsta seriemördare John Wayne Gacy, en respekterad företagare och underhållare (clown på barnkalas) som levde en dubbelliv där han hade ihjäl ett femtontal pojkar och unga män som han sedan begravde under sitt hus.

Förhoppningsvis kan jag få tag på filmen på ett eller annat sätt och skriva ner lite tankar om den, så här 10-15 år efter att jag såg den för första gången.

Bra skådespelare ersätts med bra rappare(?) i Stallones The Expandables (2010), men bör vi bry oss?

2009-03-20T07:09:00.003+01:00

Godmorgon - Äntligen fredag och själv är jag ledig från jobbet idag!
Sitter här med morgonkaffet och tänkte bara lite kort skriva ner mina tankar om det senaste ryktet gällande Sylvester Stallones kommande actionspektakel The Expandables (2010). Rykten på nätet gör gällande att Forrest Whitaker inte längre är aktuell för en roll i filmen och ska ha ersatts av rapparen 50 Cent. Tydligen är många "upprörda" över att en sådan erkänt bra skådespelare som Whitaker ersatts av en mindre erkänt bra 50 Cent.

Men ärligt talat. Om man tittar på vilka de övriga "skådespelarna" inkluderar Dolph Lundgren, Jason Statham och Jet Li så kan man kanske tänka sig att Stallones uppsåt med filmen knappast är att vinna Oscarsstatyetter eller få nya kritikervänner.

Personligen hade jag ochså hellre sett Whitaker i filmen, men egentligen tror jag att det spelar liten roll i det här fallet. Jag räknar med fler explosioner och lemlästade kroppar än bra regi och djupa dialoger..eller vad tror ni?

Död Snö/Dead Snow - Norskproducerad zombiekomedi med en riktigt tjusig poster

2009-03-19T23:12:00.002+01:00

Efter att ha sett trailern till den nya norska "zombie-komedin" Död Snö/Dead Snow kan jag nästan utlova en trevlig/cheesy filmupplevelse ty här flörtas det hej vilt med allt från zombie-genren i allmänhet till Evil Dead-filmerna i synnerhet. Enbart filmens tagline i sig är skön komik - Ein-Zwei-Die!

Har inte koll på ett datum för DVD-släppet, men någon gång senare i vår verkar troligt då filmen hade biopremiär i januari.

Filmens officiella hemsida

Fearless (Huo Yuan Jia) 2006

2009-03-19T22:41:00.002+01:00

Häromkvällen tog jag tillfället i akt och såg om Jet Lis kampsportsalster Fearless från 2006. Filmen är en stor hyllning till genren och för oss som vuxit upp med klassiska filmer som Iron monkey och Once upon a time in China, blir Fearless en kavalkad av nostalgitrippar. Fearless är dessutom ett porträtt av och en hyllning till en av de stora kinesiska kamsportsmästarna, Huo Yuanjia (1869-1910), grundare och andlig ledare över Jin Wu sports federation, en skola i kamsportens ädla konster.

Fearless är regisserad av Ronny Yu som bl.a. ligger bakom 2003 års Freddy vs Jason och utspelar sig huvudsakligen i Kina under 1900-talets första årtionde.
Det är intressant att Yu som är bosatt i USA, har stått bakom rodret. Man hade lätt kunnat tro att filmen skulle bli ”amerikaniserad”, men förutom några små inslag, däribland en stor amerikansk jätte till fighter, känns Fearless väldigt asiatisk, vilket jag personligen tackar för. Fearless är välproducerad och återskapandet av ett historiskt Kina känns nästintill fläckfritt, både vad gäller scenografi och kostymer.

Handlingen kretsar kring den intressanta, men också tragiska historien om Huo Yuanjia, som växer upp under sin fars beskyddande vingar. Fadern som är en av stadens stora kamsportmästare tillåter inte att sonen tar del av träningen, utan önskar snarare att han ägnar sin tid åt studier, något som Yuanjia har svårt att acceptera. När Yuanjia en dag ser sin far utmanas och medvetet förlora en match, bestämmer han sig för att själv bli den främste kamsportutövaren i staden och återvinna hedern till familjen.

Grundstommen i Fearless är precis som den låter, tämligen enkel och vi har sett det många gånger tidigare. Teman som hämnd och heder lyser klart på himlen och vi matas med för genren väldigt typiska inslag. Men det kanske mest centrala temat är kärleken till kampsportens ursprung, som är mycket mer än bara slag och sparkar.

Till skillnad från filmer som Enter The Dragon (Bruce Lee) och Bloodsport (Van Damme) tar själva turneringen i Fearless upp endast en liten del av filmens speltid, men när vi väl är där – då är vi verkligen där, bänkade på första parkett och känner blodstänket skvätta i ansiktet. Kampinslagen är väl koreograferade och lagom stylade. Li visar att han fortfarande är en av genrens stora och avslutar möjligen sin karriär som den moderna kamsportsfilmens mästare på topp. Ett varningens finger lyfts för känsliga personer då vissa scener är väldigt brutala, men dock ganska få till antalet.

Personligen håller jag fortfarande Bloodsport som en av de bästa filmerna i genren, men där Van Damme misslyckades i att övertyga i sin rolltolkning (Bloodsport bygger även den på verklighetsbakgrund) visar Jet Li återigen prov på bra skådespeleri. Även om filmens dialog ofta bjuder in till en hel del överspel från alla håll och kanter, finns det någonting magiskt över Li som person och hans närvaro i scenerna gör att man lätt glömmer den klichéaktiga dialogen. Man får helt enkelt acceptera att det hör till genren.

Fearless är definitivt en av de bättre filmerna som producerats i sin genre under det senaste årtiondet och en film som man bör hålla utkik efter oavsett som man gillar kampsport eller inte då den erbjuder mer än bara höga sparkar.

Duellen (Duel) 1971

2009-03-17T23:02:00.000+01:00

Fyra år innan Steven Spielberg fick sin första riktigt stora kommersiella framgång med Hajen (Jaws) 1975, gjorde han en film med ett snarlikt tema. Duellen kom 1971 och var en film gjord för tv. I likhet med just nämnda Hajen, är det centrala temat i Duellen den hur en vanlig man ställs emot en till synes oövervinnerlig och monstruös motståndare. 1971 var dock motståndaren ingen jättehaj utan en "jätte"-truck.

Handlingen i Duellen berättar om hur en försäljare spelad av Dennis Weaver, är på väg till ett affärsmöte i sin bil och helt oprovocerat börjar terroriseras och förföljas av en rostig, diselångande gammal lastbil. En kamp (eller Duell) för överlevnad uppstår på de ofta öde landsvägarna och terrorn kommer inte att sluta innan någon förlorat.

Väldigt slarvigt kan Duellen beskrivas som en road movie. Med detta menar jag att filmen till 99% utspelas på landsvägen, med en kamera till stor del placerad i passagerarsätet hos Dennis Weaver. Det som jag framför allt tycker utmärker filmen, är hur den trots sitt simpla och på sätt och vis enformiga upplägg, ändå lyckas hålla mig engagerad som tittare. Spielberg visar redan här att han är en sann mästare på regi och med en stram budget lyckas han skapa både nerv och intensivitet i alla scener i filmen. Skådespeleriet ligger mer eller mindre helt på Weavers axlar. Duellen är en "one man show" och Weaver levererar ett fantastiskt porträtt av en vanlig man i en extrem situation.

Min absoluta favoritscen i filmen är när Weavers karaktär, David Mann har stannat till på ett café som ligger längs med vägen i tron om att han har lyckats skaka av sig sin förföljare, men inser snart att personen som kör lastbilen också han finns inne på cafét. Här gör Spielberg ett smart drag då vi som tittare får följa med i Manns tankebanor och får "lyssna" till hur han försöker lista ut vem inne på cafét som är mannen som terroriserar honom.

Duellen är en klart sevärd film och med tanke på hur Spielbergs karriär kom att utveckla sig är det inte helt fel att ha bekantat sig med tidigare filmer i hans portfolio och se hur hans filmskapande såg ut innan han började bada i pengar. Helt klart är att Spielberg kan skapa bra film, oavsett budget.

För lite tid - För mycket film

2009-03-16T23:42:00.000+01:00

Mitt eviga problem som småbarnförälder är tidsbrist. Jag har en hög med såväl gamla bekanta, som nya bekantskaper som bara väntar på att stoppas i DVD-/Blu-ray-spelaren, men jag vet bara inte när detta ska ske. Eventuellt hinner jag med en film imorgon kväll om alla pusselbitar faller på plats. Är ganska sugen på Spielbergs Duellen (Duel) 1971, som jag inte sett tidigare.

Nu är visserligen inte allt hopp ute vad gäller filmfronten. Idag var jag och dottern och såg Pettson och Findus på bio. Alltid nått...

Brian Bosworth - En "one hit wonder" som var riktigt het 1991...trots att han var Stone Cold

2009-03-16T22:51:00.000+01:00

En av mina favoritkultfilmer från tidigt 90-tal är utan tvekan knutterullen Stone Cold (1991) om en stenhård ensamvarg till polis, som blir utpressad av FBI att infiltrera ett ökänt motorcykelgäng. I huvudrollen hittar vi Brian Bosworth, en fd. stjärna inom amerikansk fotboll som här gör sin filmdebut. Bosworth är ingen vidare skådespelare, men han har i mitt tycke en viss charm och en glimt i ögat.

Stone Cold är Bosworths "stora" (och enda) film värd att nämna i sammanhanget. Kikar man igenom hans meritlista hos imdb.com så kan man se att han visserligen gjort några filmer och till och med har en ny film under produktion, men jag har svårt att tänka mig att någon av dessa kommer att peta ner Stone Cold från min personliga topplistan över sevärd "skräpfilm".

Nämnvärt är att en annan favorit, Lance Henriksen här gör sin andra stora roll, som knutteledaren Chains Cooper, efter hans tidigare medverkan i bl.a. Aliens och Near Dark, några år tidigare.

Kuriosa - Brian Bosworth är inte att förväxla med Steve "Stone Cold" Austin, gammal wrestling-stjärna, mest känd för The Condemned (2007).

Nostalgiklipp: Del 1

2009-03-15T07:28:00.000+01:00

Nostalgiklipp kommer att vara en återkommande inslag här på bloggen och går i sin enkelhet ut på att jag rotar runt i "världens filmklipparkiv" (läs Youtube) för att hitta scener (ofta lite äldre) som enligt min mening på något sätt sticker ut i mängden. Först ut är en skön scen ur Remo Williams: The Adventure Begins (1985) en film som fick den ännu bättre titel här hemma, nämligen Remo - Obeväpnad men (livs)farlig. I huvudrollen hittar vi Fred Ward (kanske mest känd från de smått underhållande Tremors-filmerna) som blivit tränad av en gammal kampsportmästare som bl.a. lärt honom att ducka för pistolkulor?! Det är svårt att inte dra på smilbanden under det här klippet.

Underworld: Rise Of The Lycans (2009)

2009-03-14T07:13:00.000+01:00

De två tidigare filmerna i "Underworld-sagan" är ingenting man förväntar sig ska ges ut av Criterion direkt, men de har i mitt tycke en viss charm. Filmerna är en tämligen blandad kompott av action och skräck, inte helt olik Blade med Wesley Snipes, men med en kvinnlig svärdsvingande antihjälte i huvudrollen. Som central punkt i alla tre filmerna har vi en evig kamp om makten mellan de högre stående vampyrerna och de förslavade Lycans, varelser som är en sorts blandning mellan människa och varulv. Rise Of The Lycans spinner vidare på just denna kamp och bygger i likhet med de andra filmerna mycket av intrigen kring den "över rasgräns-relation" som finns mellan filmens huvudperson, tillika vampyr, Sonja (först spelad av Kate Beckinsale, men i den tredje filmen spelad av Rhona Mitra) och en Lycan.

Len Wiseman som regisserat de två första filmerna håller ihop trådarna bättre än sin efterträdare Patrick Tatopoulos, som främst har arbete med specialeffekter tidigare, bl.a. till The Ruins som är en personlig favorit. Det går inte att blunda för det faktum att Rise Of The Lycans är en ganska halvtafflig film och den sämsta i trilogin. Huvudintrigen känns ointressant och överanvänd, effekterna är okej men inget märkvärdiga. Dessutom utspelar sig filmen i någon sorts medeltida värld, till skillnad från Underworld (2003) och Underworld: Evolution (2006), som båda placerade den historiska och fantasifulla kampen i vår egen tid.

På plussidan (ja det finns en sådan) vill jag lyfta fram Bill Nighty (Shaun Of The Dead, Hot Fuzz). Precis som i de två tidigare filmerna spelas nämligen huvudantagonisten och vampyrledaren Victor av Nighty som återigen levererar en lysande insats och överglänser samtliga i rollistan.

Underworld: Rise Of The Lycans har få ljusglimtar och är tyvärr ingen film jag kan rekommendera. Se då hellre om de två första filmerna i trilogin.

Kommentarspår - ger oftast en ny dimension till filmupplevelsen

2009-03-13T06:54:00.000+01:00

Någonting som jag verkligen uppskattar och i många fall faktiskt anser är avgörande inför ett stundande DVD/Blu-ray-köp, är förekomsten av extramaterial i allmänhet och kommentarspår i synnerhet. I mina ögon (och öron) ger kommentarer av framför allt filmens regissör, men även specialeffekts-teamet och skådespelarna oftast en väldigt intressant insikt i filmproduktionen och ger därmed också mitt köp ett betydligt större mervärde.

Jag kan tänka mig att det finns lika många som är för kommentarspår som det finns de som är emot och det handlar helt enkelt om hur djupt rotat ens filmintresse är. Personligen kan det som sagt vara avgörande inför ett eventuellt köp, medan jag har vänner som inte kunde bry sig mindre, utan helt enkelt enbart vill se filmen.

Huruvida ett kommentarspår lyfter upplevelsen av filmen eller inte har naturligtvis att göra med vem som kommenterar. Det finns regissörer som uppenbarligen känner sig obekväma och ointresserade av fenomenet och kanske rent av gör ett kommentarspår efter påtryckningar av filmbolaget, men sen har vi regissörer som alltid levererar insiktsfulla och medryckande kommentarspår - en av mina absoluta favoriter är Guillermo Del Toro. Den spanske regissören (Blade 2, Devils Backbone, Hellboy 1och 2, Pan´s Labyrinth) är alltid "on a roll" och jag kan lyssna till hans spansk/amerikanska stämma hur ofta som helst. Del Toro är skolexemplet för hur ett kommentarspår ska låta.

Första trailern för Sam Raimis "Drag Me To Hell" (2009)

2009-03-12T06:37:00.001+01:00

Då har den första trailern för Drag Me To Hell, Sam Raimis återkomst till skräckgenren släppts online. Jag är fortfarande bara måttligt intresserad och av trailern att döma tycker jag att filmen känns lite väl "stylad". Jag hade önskat att vi fått mer "lågbudget-skitighet-känsla", men jag antar att det är i stort sett omöjligt för en såpass etablerad regissör som Raimi att göra en "ny" Evil Dead. Jag avfärdar inte filmen helt, men som sagt..njae.

Trailern via Yahoo

Terminator 2: Skynet Edition - Kanske årets mest intressanta Blu-ray-släpp?

2009-03-11T20:36:00.001+01:00

Att närmare presentera James Camerons megasuccé från tidigt 90-tal känns lite löjligt. Filmen slog ner som en komet och revolutionerade action- (och sci-fi) genren. James Cameron träffade rätt med samtliga bollar. Filmen hade allt och lite till. En balanserad och välskriven handling, bra rollista och fantastiska specialeffekter som efter snart 20 år fortfarande håller förvånansvärt bra.

Nu är det dags för T2 att göra entré i blått och datumet är satt till den 19 Maj. Den nya Blu-ray-släppet går under namnet Skynet Edition och inkluderar tre olika versioner av filmen, över 8 timmar av extramaterial och BD-livefunktioner.

Trots att filmen inte släppts än och det därmed inte finns någon information om bild/ljud-kvalitet så vågar jag påstå att detta är ett givet köp, oavsett om du äger samtliga utgåvor av filmen sen tidigare.

Rykte: Alexander Skarsgård som Thor?

2009-03-10T21:22:00.000+01:00

Just nu ryktas det om att svensk films senaste Hollywood-injektion eventuellt ligger bra till för att svinga hammaren i en kommande filmatisering av serietidningshjälten Thor. Regisserar gör Kenneth "Shakespeare" Branagh och enligt diverse internationella filmsajter kommer ryktet av att Branagh och Skarsgård ska ha setts tillsammans på en lunchrestaurang nyligen. Huruvida mötet faktiskt gällde Skarsgårds medverkan i Thor eller om de helt enkelt råkade snubbla på varandra är än så länge oklart.

Definitivt en intressant tanke med Skarsgård som superhjälte (bör väl i sådana fall räknas som den andre svensken i en "superhjältekostym" efter Dolph Lundgren i He-man), även om jag personligen har en bild av en betydligt "biffigare" skådespelare att axla rollen som Thor.

"Låt Den Rätte Komma In" - Nu på DVD och Blu-ray, men var är extramaterialet?

2009-03-04T15:07:00.000+01:00

En av de mest framgångsrika svenska filmerna såväl här hemma som utomlands har nyligen släppts på skiva. Jag pratar om "vampyr-rullen" Låt Den Rätte Komma In, regisserad av Tomas Alfredsson. Ända sedan jag såg filmen för några månader sedan har jag sett fram emot en kommande utgåva på DVD och Blu-ray och definitivt förväntat mig en hel del godis i form av extramaterial. Vi pratar ju ändå om en film med vampyrer som även om den inte direkt dryper av blod, ändå innehåller en del välgjorda special effekter. Med tanke på den relativt låga budgeten och det faktum att filmen är svenskproducerad hade det varit riktigt intressant med några bakom kameran-klipp för att få en inblick i hur de jobbat med bland annat effekterna i filmen, casting etc.
Nu finns det visserligen ett kommentarspår inkluderat på DVD och Blu-ray utgåvorna och det är jag tacksam för, men kom igen...jag kunde inte bry mig mindre om ett bildgalleri och några trailers - ge mig lite mer om jag ska betala dryga 200 Kr för filmen på Blu-ray! Annars ligger bittorrent nära till hands.

Uppdaterat: Enligt baksidan på fodralet av den amerikanska utgåvan av filmen ska extramaterialet även inkludera "Deleted scenes". Någon information om huruvida dessa bortklippta scener även finns med på den svenska utgåvan är oklart.

Sam Raimi återgår till rötterna, men jag är skeptisk till resultatet

2009-03-04T14:17:00.001+01:00

Jag älskar Evil Dead-filmerna, en serie filmer som jag vill påstå ligger till god grund för mitt filmintresse i allmänhet och min förkärlek till skräckgenren i synnerhet. När jag såg Evil Dead 1 och 2 som grabb var det bland det häftigaste och kanske mest förbjudna man kunde se. Jag vill minnas att jag först såg bilder i någon gammal filmtidning av en nedblodad "Ash" vevandes en hagelbössa, men att de sedan dröjde en tid innan jag fick möjlighet att se filmerna på video och om jag inte missminner mig så såg jag den andra filmen (Evil Dead 2: Dead By Dawn) hemma hos någon kompis, vars äldre bror hade filmen på en sliten VHS). Jag var både vettskrämd och lyrisk över det som utspelade sig på skärmen och har sedan dess ägt filmerna på såväl VHS, Laserdisc och DVD.

"Back in the old days" var Sam Raimi min husgud och hans Evil Dead-filmer blev för mig inkörsporten till filmer som Hellraiser, Halloween och Fredagen den 13. Idag är Raimi minst lika känd (om än inte mer) för sina Spiderman-filmer, men för min del så förknippar jag honom hellre med lågbudgetskräck och Bruce Campbell.

Det har länge spekulerats i huruvida Raimi skulle göra en uppföljare till Evil Dead-serien, dvs. återgå till rötterna med mindre budget, men med lika mycket blod, slask och billiga makeup-effekter som i hans tidigare filmer. Nu blir det inte riktigt så bra, men sedan en tid tillbaka har Sam Raimi, tillsammans med sin bror Ivan, jobbat med den kommande skräckfilmen Drag Me To Hell (2009). Efter att ha följt med den hyfsat starka hype-vågen och läst de nyheter och rykten som florerat på nätet, kan jag tyvärr inte säga att jag är allt för förväntansfull. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som bidrar till min skepticism, men jag tycker att filmens handling och karaktärer verkar trista och de få bilder ur filmen som släppts online känns på något sätt "fel". Med Raimi-bröderna vid rodret och med mina relativt låga förväntningar så kan resultatet förhoppningsvis inte bli total pannkaka, men innan jag sett filmen (eller en trailer för den delen) någon gång i sommar/höst reserverar jag mig för några högra glädjetjut.

Ny trailer och bilder från kommande Terminator: Salvation (2009)

2009-03-03T14:06:00.000+01:00

Alldeles nyligen släpptes den andra officiella trailern för den fjärde Terminator-filmen, som snarare bör ses som en reboot än en renodlad uppföljare. Den nya trailern som tickar in på ca 2 min och 30 sek visar en hel del mer av filmens handling och de olika karaktärerna. Jag tycker det ser hur bra ut som helst. Jag gillar verkligen den urbana, militära känslan med bruna och grå nyanser.

Dessutom släpptes det en hel del nya högupplösta bilder från filmen. Kika närmare på dem hos /Film.

Fritt Vilt (2006) - En uppskattat nordiskt bidrag till slasher-genren, men utan större överraskningar

2009-03-02T23:41:00.000+01:00

Fritt Vilt är den första erfarenheten jag har av skräckfilm från Norge. Filmen kom 2006 och är regisserad av den realtivt orutinerade Roar Uthaug. Handling kretsar kring fem kompisar i 20-25 års åldern som är på till fjälls för att åka snowboard, men som hamnar i trubbel då en av killarna i gänget skadar foten illa i backen och de tvingas söka skydd i en tillsynes övergiven fjällstuga. Snart visar det sig att allt inte står rätt till och efter klassiskt 80-tals slasher manéer möter den ene efter den andre av karaktärerna sin skapare under mindre trevliga former.

Fritt Vilt kan inte beskrivas som någonting annat än en hyllning till just 80-tals slashers a´la Motorsågs massakern, Fredagen den 13 och Halloween-filmerna och förhoppningsvis är det just i syfte att hylla tidigare mästerverk som Fritt Vilt kommit att produceras, för det finns ingen egentlig orginalitet att tala om.

Grundkonceptet med ett kompisgäng på väg någonstans och de olika karaktärernas personligheter är som hämtade ur skräckfilmens ABC. Filmens antagonist tillika barbarisk yxsvingande mördare är sin vinterskrudsmundering med tillhörande snömask till trots inget annat än en Jason Vorhees, Michael Myers eller Leatherface-kopia och bara det faktum att filmens första offer *spoilervarning* är en av de kvinnliga karaktärerna som haft lite intima lekar innan hon möter sin baneman är minst sagt ett klassiskt grepp inom slashergenren.

Visserligen tycker jag att produktionen håller hygglig kvalitet med ett snyggt foto och godkända skådespelarinsatser, men jag hade önskat att man tagit ut svängarna lite mer och gjort något eget. Det fanns tillräckligt med s.k. hyllningar till genren innan Fritt Vilt, men för dem som enbart är ute efter blodstänk fyller filmen ett syfte. Som helhet är filmen dock snabbt glömd och snart förpassad längst bak i filmhyllan.

Även om jag inte är imponerad av Fritt Vilt som helhet så är det ändå kul att se hur Norsk filmproduktion vågar satsa på mindre typiska produktioner, något som eventuellt smittar av sig här i Sverige (eller kanske rent av redan har gjort det i och med filmer som Frostbiten (2006) och den hyllade Låt Den Rätte Komma In (2008).

En uppföljare till Fritt Vilt släpptes förra året och ska efter vad jag har förstått ta vid direkt där den första filmen slutade...återstår att se om jag orkar ta mig igenom den.

Oscars-galan: Rourke inte tillräckligt mycket Hollywood för juryn - Nej då jag är inte bitter.

2009-02-23T06:38:00.000+01:00

Då var nattens Oscars-gala över och här nedan har ni lite tankar om galans vinnare och förlorare.

Tyvärr föll inte Mickey Rourkes rollprestation i The Wrestler Oscars-juryn i smaken, eller har han helt enkelt inte hunnit bli tillräckligt rumsren för att få plats i Hollywoods drömvärld än?

Överlag ganska väntade resultat och de två stora glädjeämnena från galan är Heath Ledgers postuma Oscar för bästa manliga biroll samt Slumdog Millionaires vinst i kategorin årets bästa film. Slumdog Millionaire blev helt tippat nattens stora vinnare med 8 statyetter.

Mest överraskande är att Benjamin Buttons otroliga liv endast kammade hem tre vinster.

Noterbart är att The Dark Knight knep en statyett för ljudredigering.

Lite trist är att Guillermo Del Toros Hellboy 2: The Golden Army inte knep en Oscar för bästa makeup. Här drog "Benjamin Button" det längsta strået.

Alla nattens vinnare

I natt håller jag tummarna för Mickey "The Wrestler" Rourke!

2009-02-22T20:38:00.001+01:00

Runt 02.00 inatt drar Oscars-galan igång för den 81 gången i ordningen. Denna gång med Hugh "Wolverine" Jackman som värd för spektaklet. Tyvärr har jag ingen möjlighet att se galan då den sänds i en avart till tv-kanal, men jag tänkte i vilket fall peppa lite inför natten stora drabbning i min bok, nämligen Rourke vs. Penn i slaget om årets manlige huvudroll. Sean Penn har stundtals prenumererat på nomineringar och vinster i den kategorin, men nu hoppas jag verkligen att underdogen Mickey Rourke tar hem "den gyllene gubben".

Förövrigt tror och hoppas jag på Slumdog Millionaire som i The Wrestlers avsaknad är min kandidat till 2008 års bästa film.

Kung Fu Panda borde vinna kategorin bästa animerade film, men kommer att få råstryk av Wall-E.

Blir till att vara uppe med tuppen och kika på resultaten.

Die Hard 2: Die Harder - Håller John McClane efter snart 20 (!) år i filmhyllan?

2009-02-20T23:58:00.000+01:00

I helgen (förhoppningsvis imorgon kväll/natt) har jag för avsikt att se om den andra filmen om John McClane som allt som oftast tycks hamna i gruff med terrorister när det vankas juletider.

Det var minst 10 år sedan jag såg Die Hard 2: Die Harder (förmodligen ett av världens bästa uppföljarnamn) så förmodligen (och förhoppningsvis) kommer min upplevelse av filmen att te sig annorlunda idag än när jag senast såg den som 22-23-åring.

Eftersom jag sett "Die Harder" minst fem gånger tidigare så kan jag handlingen mer eller mindre utantill, men det ska ändå bli kul att återuppleva filmen en gång till och gotta sig åt alla detaljer som jag eventuellt inte minns. "

Som en liten sidnotering. För alla som gillar Renny Harlins filmer kan jag rekommendera Mindhunters som jag förövrigt också tänkte ta och se om någon gång de närmaste veckorna. Har för mig att den var ganska trevlig.

* Då har jag sett Die Hard 2 för vad jag tror är femte eller sjätte gången i ordningen och vad tycker jag så här ca 10 år sedan jag såg den sist.

Filmen håller ihop hyfsat, men faller igenom på ett par punkter. Renny Harlin är bra på att göra action, det råder det ingen tvekan om. Däremot är manuset relativt magert och terroristerna känns inte lika "hotfulla" som i den första filmen. Framför allt så saknar man Allan Rickmans karaktär Hans Gruber, som var fantastiskt bra i Die Hard. Dessutom måste jag säga att Die Hard bjuder på betydligt fler sköna scener ("jultomteterroristen" i hissen, för att nämna en) och som helhet levererar den första filmen bättre action och spänning än uppföljaren.

Rocknrolla - Guy Ritchi gör comeback efter knappt 10 år - med precis samma recept som förr

2009-02-20T23:30:00.000+01:00

Jag hade först en tanke att skriva lite om handlingen i Rocknrolla, Guy Ritchis senaste film, men jag hänvisar istället till Imdb.com. Det är egentligen inte det att Rocknrolla är "djup" eller svårtförklarad, den är bara lite för invecklad rent dramaturgiskt för att jag ska orka med det just nu.

Hur som helst...

Guy Ritchi hade två stora framgångar i slutet på 90-talet och början på 2000-talet i och med filmerna Lock, Stock And Two smoking Barrels och Snatch. Fram till i år har han egentligen inte gjort något nämnvärt. Nu som då håller han sig till det han förmodligen kan bäst, nämligen våldsamma filmer om (små)gangsters någonstans i England som råkar i luven på andra (små)gangsters. Receptet är hämtat ur samma kokbok som för 10 år sedan, vilket innebär att det fullkomligt haglar "coola" (och mindre coola) repliker i filmen, klyschorna är så många att man snubblar över dem och bildspråket är "MTV-snyggt".

Jag har säkert sett 10 filmer som liknar Rocknrolla de senaste 5-10 åren, men detta till trots...Rocknrolla har sina stunder och är bitvis sevärd (mest minnesvärt är en scen där huvudpersonen Mr. One Two (skitfånigt namn) jagas av en minst sagt svårstoppad och envis rysk "torped".

Total kontrast i tv-serie-agendan

2009-02-18T13:47:00.000+01:00

Jag ser väldigt lite på tv och hade ibland önskat att jag haft möjlighet att följa fler serier än vad jag gör, då det uppenbarligen finns en del intressanta guldkorn som jag ännu inte sett (Lost, Dexter, det mesta av CSI, The Unit etc. etc. får alla bra kritik). Jag har helt enkelt alldeles för lite tid, vilket jag i och för sig börjar vänja mig vid nu när man har en dotter på drygt tre år och en liten grabb på väg att "levereras" inom de närmaste 2-4 veckorna.

Det finns dock två serier som fullkomligt slukat mig och som jag tycker håller en överlag hög kvalitet, både ur en underhållningssynvinkel, men dessutom rent kvalitetsmässigt, med välskrivna manus och bra skådespelare.
Serierna jag pratar om är den amerikansk komediserien Everybody Loves Raymond och action/kriminalserien Prison Break. Nu skiljer sig naturligtvis de här serierna sig från varandra i stort sett i varje aspekt, något jag inte behöver gå in i detalj kring då jag är säker på att de flesta känner till respektive series karaktärer och premisser.

Everybody Loves Raymond bekantade jag mig vid för 3-4 år sedan, då jag under min studietid från och till slötittade på TV3 på dagarna. Jag fastnade genast för den snälle, charmige och ofta mindre smidige Ray Romano och hans lika sköna men udda familj och släkt. Everybody Loves Raymond tilltalar mig på ett helt annat plan är ta till exempel Friends eller Seinfeldt. Även om karaktärerna i "Raymond" är överdrivna så är ändå kärnan i premissen genuin och trolig. Det har kanske att göra med åldern och den sociala situation man är i idag som gör att jag uppskattar "Raymond" så mycket som jag gör? Hur som helst så är det få serier som håller samma höga nivå genomgående i nio säsonger som just Everybody Loves Raymond. I veckan ska jag göra slag i saken och passa på att beställa säsong 5 och 6 på DVD, då det är två säsonger som jag inte sett lika mycket av.

Prison Break är helt klart en kontrast till Ray Romanos serie, men likväl en underhållande och spännande serie. Serien är nu inne på sin fjärde och förmodligen sista säsong och jag räknar dagarna tills dess att serien drar igång med de avslutande avsnitten någon gång i april. Om man ska vara helt ärlig så har det gått långsamt utför för Prison Break då säsong 1 helt klart är den starkaste av de fyra säsongerna. Säsong 1 var nytänkande och bestod av drygt 20 avsnitt som alla höll en jämn hög nivå och alltid avslutades med en bra s.k. cliffhanger. "Cliffhanger"-sluten har visserligen varit ständigt återkommande genom säsongerna, men det märktes redan några avsnitt in i säsong 2 att seriemakarna trots allt började få slut på idéer till serien och egentligen använde samma recept en gång till, fast med någon extra krydda som gjorde att "kakan" inte sjönk ihop helt. Nej, säsong 4 av Prison Break är inte i närheten av seriens första säsong, men har man följt karaktärerna genom 50-60 avsnitt (vem håller räkningen?) så är det svårt att släppa taget nu. Som sagt i april avslutas serien och jag kommer att sitta klistrad som vanligt.

V: De råttälskande ödlorna snart tillbaka?

2009-02-12T20:33:00.000+01:00

Variety rapporterar att Warner Bros.tv i samarbete med tv-kanalen ABC har planer att göra en nyversion av "V". Tydligen så är det Scott Peters (med bl.a. tv-serien The 4400 på sitt CV) som ska hålla i regissörspinnen den här gången. Grundhandlingen ska vara snarlik den i originalserien där de på ytan vänligt sinnade besökarna snart visar sig vilja åt jordens vattenresurser och inte skyr några medel för att nå sitt ändamål.

Som 9-10-åring var "V" bland det häftigaste jag upplevt inom tv/film-mediet. Jag vill minnas att jag hade sett någon form av "preview" av serien på tv och satt bänkad bakom soffans största kudde när förtexterna rullade igång. Mitt starkaste minne än idag (som jag säkerligen delar med många i min generation) är scenen med det stora avslöjandet!

Seriens huvudperson journalisten/kameramannen Mike Donovan spelas av Marc Singer som inte gjort speciellt mycket nämnvärt varken före eller efter "V". Däremot fick Robert Englund en ordentlig karriärskjuts som den "snälle" ödlan Willie inför hans paradroll som barnamördaren Freddy Krueger i Nightmare On Elmstreet-filmerna.

Van Damme - För fin för Stallones kommande?

2009-02-10T16:26:00.000+01:00

Sitter här som bäst och sörplar i mig en kopp kaffe (slät såklart) och snubblar över en nyhet om hur den idag 49-årige Jean-Claude Van Damme tydligen tackat nej till en av rollerna i Sylvester Stallones kommande (2010) actionrökare The Expandables.

Rent spontant kan jag tycka att belgaren, med tanke på sin bakgrund som högsparkande actionskådis med fler "direkt-till-video"-releaser än biosuccéer, inte bör ha några problem att tjäna en stor summa pengar för att under några veckor/månader spraka loss tillsammans med Jet Li, Jason Statham, Dolph Lundgren m.fl. Men kanske är det så att Van Dammes senaste film JCVD (som tydligen är ett försök av Van Damme att visa upp en mer seriös sida) faktiskt ligger bakom hans nej tack...?

Hur som helst...

...nedan följer några citat som plockats ur en intervju Van Damme gjorde med Total Film nyligen - läs begrunda och kom med egna åsikter.

“Stallone gave me a part in his next movie, but I ask him about the subject, about the story. He said, ‘You’re gonna make lots of money.’ I don’t want to hear that, I want to hear what was my character. He was unable to tell what it’s going to be.”

“[Stallone said:] ‘You know, uh, well, the fighting will be good.’ [So I said:] ‘Sly, what is my character?’ So I didn’t do the movie.”

I korta drag: Taken (2008)

2009-02-08T07:52:00.000+01:00

Häromkvällen såg jag Taken med Liam Neeson. Neeson som kanske är mest känd för två helt olika rollkaraktärer (Oskar Schindler i Schindler´s List och Qui, Gon Jinn i Star Wars: The Phantom Menace) spelar Brian Mills, en föredetta spion som numera lever ett stillsamt liv "Svensson-liv" med en 17-årig dotter från ett tidigare äktenskap.

Då dottern blir kidnappad på en semesterresa i Paris, tvingas Mills åter dra på sig spionkostymen och sätta efter förövarna.

Taken börjar intressant, även om grundhandlingen inte är speciellt originell, men filmen övergår efter en dryg halvtimme till att bli en medioker "Bourne/Bond-wannabe". Neeson är visserligen inte alls dålig i rollen som hårdnackad spion/agent, men antalet biljakter, explosioner och kampsportsslagsmål känns inte helt befogat och förvandlar en inledningsvis småspännande film till en axelryckning.

Gör om, gör rätt, gör en "Python"

2009-02-02T22:50:00.000+01:00

When Monty Python launched their channel in November, not only did their YouTube videos shoot to the top of the most viewed lists, but their DVDs also quickly climbed to No. 2 on Amazon’s Movies & TV bestsellers list, with increased sales of 23,000 percent.

Det här är en intressant ny uppgift. Tydligen finns det statistik som visar att DVD-försäljningen av Monty Pythons gamla klassiker (filmer och tv-serier) har skjutit i höjden sedan det brittiska komikgänget beslutade sig för att släppa mycket av sin produktion i en egen Youtube-kanal. Monty Python-material har funnits tillgängligt på youtube tidigare, men ofta i halvtaskig kvalitet. Istället för att göra som de flesta företrädare för film/musik-branschen och stämma och jaga efter fildelare etc. har Cleese och gänget alltså valt en annan väg. Detta visar att fritt material inte alltid leder till misslönsamhet, utan snarare tvärtom.

Källa: Youtubes blogg

Monty Python hos Youtube

Outlander - Vikingar möter utomjordiskt monster i ett underhållande spektakel...

2009-02-01T23:58:00.000+01:00

During the reign of the Vikings, Kainan (Caviezel), a man from a far-off world, crash lands on Earth, bringing with him an alien predator known as the Moorwen. Though both man and monster are seeking revenge for violence committed against them, Kainan leads the alliance to kill the Moorwen by fusing his advanced technology with the Viking's Iron Age weaponry.

Läser man ovanstående text utan att dra åtminstone en smula på läppen kan man lika gärna gå och göra nåt vettigare än att läsa vidare här, för Outlander är precis lika fånigt underbar som premissen utlovar. Vi bjuds på en korsning mellan Predator och Braveheart och får stifta bekantskap med James Caviezel - mest känd från The Passion Of The Christ (Mel Gibsons Jesus-film..som jag förövrigt inte sett själv). Caviezel är en relativt ny förmåga som iofs inte verkar vara något för Oscarsjuryn att bemöda sig om, men som hård monsterjägare har han kvalifikationer som duger gott.

Det utomjordiska mostret är riktigt välgjort och som helhet känns Outlander som en tämligen gedigen produktion, med helt okej skådespeleri för genren och en hel del bra action/monster-sekvenser.

Helt klart en positiv överraskning i februarimörkret och att även Ron Perlman (Hellboy) skymtar förbi i en liten roll som vikingahövding gör inte upplevelsen sämre.

Wall.E - Med några veckors perspektiv

2009-02-01T20:40:00.000+01:00

Pixar är utan tvekan filmvärldens främsta animationsstudio och har fullkomligt sprutat ur sig kassasuccéer de senaste 5-10 åren. Jag gillar det mesta som Pixar gör och håller förmodligen Finding Nemo, The Incredibles och Ratatouille som mina topp 3. Här om dagen fick jag tillfälle att se deras senaste film Wall.E och i korthet kan jag säga att jag är fortsatt imponerad om än något “besviken”.

Jag hade helt klart höga förväntningar på Wall.E. Trots allt är detta en film som har fått stående ovationer av var och varannan recensent och det är med stor sannolikhet denna förväntan över att Wall.E kanske kan vara något alldeles speciellt som gör att jag inte är helt nöjd.

Jag bryr mig inte om att dra handlingen (det är en 5 sekunders “googling” som jag överlåter åt de som är intresserade) utan vill helt enkelt bara skriva ner lite kortfattat om vad jag tyckte om filmen.

Animationerna håller absolut Pixar-klass, dvs. top of the line. Här finns det inget att klaga på (jo förresten…jag tyckte att de mänskliga karaktärerna var lite trista och kunde gjorts bättre). Jag såg filmen på Blu-ray och det är utan tvekan referenskvalitet beträffande den tekniska presentationen.

Jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det var med Wall.E somgjorde att jag inte håller den lika högt som ex. Pixars föregående film Ratatouille, men jag tror att jag bl.a saknade dialogen och det faktum att filmen utspelar sig till stor del ombord på ett rymdskepp, gör att miljöerna kändes mer sterila och faktiskt lite tristare än många av Pixars tidigare filmer.

Jag gillade Wall.E och ska ge filmen en chans till, men just nu tycker jag att Pixar gjort bättre ifrån sig tidigare.

Helt appropå - Dreamworks har producerat 2008 års bästa animerade film med sin Kung Fu Panda.

Min personliga favorit-podcast upp i topp hos Podcast Alley!

2009-01-31T09:46:00.000+01:00

Jag har lyssnat på en handfull podcasts under det senaste året - framför allt podcasts som behandlar film, spel och teknik. Min absoluta favorit alla kategorier är den kanadensiska trion bakom Film Junk. Sean, Jay, Greg (och Reed) har drivit sin podcast i ca tre år nu och hunnit få ihop lite fler än 200 avsnitt. Film Junk har en avslappnad inställning i sina diskussioner och det faktum att de tre killarna är barndomskompisar gör att det finns en speciell kemi mellan dem. Vissa avsnitt har en tendens att bli "offtopic", men överlag så har Film Junk en röd tråd och podcasten modereras mästerligt av Sean.

Podcast Alley är en samlingsplats för en uppsjö av podcasts, uppdelade i olika genrer. I dagarna så har Film Junk avancerat flera placeringar på topplistan (filmgenren) och är numera nummer ett på listan. Grattis!

Slumdog Millionaire - en fantastisk upplevelse

2009-01-30T22:57:00.001+01:00

Danny Boyle (Sunshine, 28 Days Later, Trainspotting) har en fantastisk lista med gedigna filmer på sin resumé. Hans senaste film Slumdog Millionaire är inget undantag, utan snarare en fantastisk film med en otroligt stark visuell stil, gripande handling och bra skådespelare.

Jamal är det indiska kåkstadsbarnet som har chansen att vinna 20 miljoner rupes i den indiska versionen av “Vem vill bli miljonär?” Frågan är hur han har burit sig åt för att nå dit?

Slumdog Millionaire är en tidsresa genom Jamals minst sagt brokiga och tragiska liv och svaren på hans framgångar i frågesportprogrammet går att finna i hans tidigare livserfarenheter.

Danny Boyle visar återigen att han har en fin känsla för karaktärsutveckling och jag känner för samtliga av huvudkaraktärerna i filmen, som alla går olika livsöden till mötes.

Rent visuellt är filmen en njutning med ett riktigt fint foto och intressanta indiska miljöer och som i Boyles tidigare filmer lyfter berättelsen ytterligare med en bra soundtrack.

Slumdog Millionaire är minst sagt sevärd och rekommenderas varmt.