The Hurt Locker (2009)

Kathryn Bigelow tillhör en minoritet av framgångsrika kvinnliga regissörer i Hollywood. På hennes meritlista hittar jag några personliga favoriter, nämligen sci-fi-thrillern Strange Days (1995) och vampyr-rullen Near Dark (1987), två filmer som jag inte tror tillhör de mest välkända hos gemene man/kvinna(?)

The Hurt Locker är Bigelows senaste film, där hon lämnat sci-fi/vampyr-elementen bakom sig och istället skapat en verklighetstrogen och välregisserad film om krigets Irak. The Hurt Locker är en otroligt fräsch upplevelse som balanserar underhållning och realism på ett sällan skådat sätt. Vi får följa en liten grupp bombspecialister och deras vardag på Bagdads krigshärjade gator. Förutom det nervbrytande arbetet som soldaterna tvingas utföra, där döden bokstavligt kan vänta runt nästa gathörn, tvingas karaktärerna i filmen dessutom kämpa med slitningar inom gruppen, i samband med att de får en ny våghalsig gruppledare på halsen.

Jag gillade verkligen The Hurt Locker. Det här är en av få filmer jag sett där samtliga scener kändes nödvändiga och skådespelarna i den relativt okända rollistan gör samtliga övertygande insatser. Definitivt en positiv överraskning!

Eden Lake (2008)

Eden Lake är den brittiske regissören James Watkins debutfilm och handlar om hur ett medelklasspar i 30-årsåldern beger sig till en isolerad strandremsa vid Eden Lake. Tanken är att pojkvännen ska fria och förhoppningsvis få till det vad beträffar den "romantiska" biten. Parets idylliska och romantiska utflykt förvandlas dock snart till en mardröm då de kommer i konflikt med ett lokalt ungdomsgäng som helt och hållet saknar spärrar och/eller empati.

Det jag framför allt gillar med Eden Lake är att filmen känns realistisk i såväl handling, rent visuellt och sett till skådespelarinsatserna och det känns inte främmande att tänka tanken att liknande situationer förmodligen har inträffat och kommer att inträffa igen.

Watkins debut som regissör är kort och gott brutal och nattsvart. Här finns inga ljusglimtar och även om vi som tittare önskar ett lyckligt slut så finns hela tiden en stark känsla av att det definitivt inte kommer att sluta annat än fruktansvärt olyckligt.

Skådespelarna är som sagt riktigt bra rakt över, men det är framför allt killarna och tjejen i ungdomsgänget som spelar sina roller övertygande och genuint. Det riktigt känns i bröstet på mig när det efter hand går upp för några av grabbarna att vad de håller på med är fruktansvärt fel och trots att de är delaktiga i våldet kan jag inte låta bli att känna för dem när de tvingas kliva över sina mänskliga gränser och spärrar på grund av grupptrycket från de övriga i gänget.

Man skulle förmodligen kunna skriva en hel del om den eventuella samhällskritik som Watkins vill lyfta fram i ljuset, men jag nöjer mig med att konstatera att motsättningen mellan det unga medelklassparet och de lokala arbetarklassfamiljerna/ungdomarna finns där och huruvida det är exempel på samhällskritik från regissörens sida låter jag vara osagt.

Eden Lake är definitivt en av de bättre filmerna jag sett i genren och för en debutregissör är detta smått mästerligt.

X-Men Origins: Wolverine (2009)

Idag är det få som höjer på ögonbrynen när det vankas "serietidningsfilm" på svenska biografer. Under de senaste åren har vi fullkomligt översköljts av filmatiseringar av framför allt Marvel-och DC comics "seriekanon". Filmer om Spiderman, Hulk och X-Men har mer eller mindre dominerat i biosalonger världen över och håvat in pengar till respektive filmbolag (och självklart serieförlag).
Att det skulle byggas vidare på en såpass etablerad och framgångrik filmserie som X-Men var inte helt oväntat, även om jag själv trodde mer på en fjärde film än de s.k. origin-filmerna (ursprung). Däremot var det med just denna nyvunna vetskap i hand inte speciellt svårt att lista ut att det skulle vara Wolverine som var förste mutant till rakning. X-Men är Wolverine, oavsett hur man vrider och vänder på det. Visst kan man hävda att det finns andra karaktärer/mutanter som är minst lika intressanta, men trots att jag inte är någon expert på ämnet finner jag Wolverines enkelhet (adamantium-skelettet och de utfällbara klorna till trots) och djuriska drag en skön kontrast till andra mer typiska och mer "fantastiska" superkrafter.

Jag har inte för avsikt tugga på i all oändlighet kring filmens handling, men här är en kort insikt i premissen:

X-Men Origins: Wolverine är som sagt en ursprungshistoria och vi får som tittare lite mer kött på benen kring varför Wolverine lider av minnesförlust i de tre X-Men-filmerna, varför han hyser ett sådant hat mot Victor Creed, mer känd som Sabretooth och hur det kom sig att han blev en del av X-Men.

Det som framför allt gör de två första X-Men-filmerna till personliga favoriter är att båda är regisserade av Brian Singer. Tyvärr har det visat sig allt för ofta att vikten av vem som sitter i regissörsstolen är avgörande för hur slutprodukten ter sig. Min önskan hade varit att Singer sprungit in och ryckt "klappan" ur näven på Gavin Hood som istället fick förtroendet av filmbolaget, men sån tur har man inte.

Nu låter jag väldigt negativ och jag vill påpeka att X-Men Origins: Wolverine inte på något sätt är en dålig film, men i jämförelse med just Singers filmer står den sig lite slätt. Filmens första 30-40 minuter är hyggligt medryckande och sekvensen där förtexterna "rullar" är bland det snyggare jag sett, men trots flera häftiga actionsekvenser, där en viss Wolverine på motorcykel vs. en helikopter tillhör höjdpunkterna, är ändå helhetsintrycket av filmen ljummet. Hugh Jackman gör sin grej och gör den bra, men de övriga karaktärerna och framför allt de övriga mutanterna kändes tämligen ointressanta i jämförelse med filmens huvudattraktion, Wolverine.

Jag gillar "origin-idéen" och jag tror och hoppas en hel del på kommande filmer om X-Men mutanternas ursprung. Däremot är min stora förhoppning att det blir Brian Singer som sitter i regissörsstolen i framtiden, då han vet hur ett par adamantium-klor ska slipas.

Tropa De Elite (2007)

Tropa De Elite eller Elite Squad är en delvis verklighetsbaserad berättelse om Bope, en specialstyrka inom den brasilianska militärpolisen och deras ständiga kamp mot kriminella gäng och deras droghandel i kåkstäderna i Rio De Janeiro.

Handlingen kretsar kring Neto och Matias, två nyrekryterade poliser som efter en våldsam sammandrabbning mellan polis och gängen i kåkstäderna bestämmer sig för att söka till den beryktade tillika ökända Bopa-enheten. Väl på plats tvingas de utstå en tortyrliknande utbildning ledd av en viss Kapten Nascimento vars syfte är att rensa ut eventuella korrumperade rekryter och de som helt enkelt inte har vad som krävs för att ingå i Bopa, såväl mentalt som fysiskt. Nascimento är själv på gränsen till nervsammanbrott då han dels brottas med tanken på att dra sig tillbaka från Bopa som mer eller mindre tagit över hans person och dels tvingas inse att hans fru väntar deras första barn och vad hans riskfyllda arbete kan medföra för hans familj.

Tropa De Elite är brutal rakt igenom och det finns ytterst få ljusglimtar i de olika karaktärernas vardag. Nascimento, Neto, Matias och de övriga inom Bopa-enheten ser ond bråd död var de än vänder sig i den brasislianska slummen och de agerar mer likt maskiner programmerade att rensa upp bland droghandlarna och gängen, än som människor med känslor.

Tropa De Elite är en ganska omskakande filmupplevelse och filmskaparna har varit skoningslösa vad gäller skildringen av det grafiska våldet där flera scener innehåller tortyr och avrättningar, vilket säkerligen får många att känna sig obekväma hemma i tv-soffan. Nu tillhör inte jag de med lägst toleransnivå beträffande våld i film och om man kan se bortom ovan nämnda tortyrscener och avrättningar så hittar man en hyggligt spännande och tämligen intressant historia, som förmodligen skildrar livet i de brasilianska kåkstäderna på ett mer realistiskt sätt än många tidigare filmer.

Nostalgiklipp: Del 6

Efter succéerna Hellraiser (1987) och Hellbound: Helraiser II(1988) gavs Clive Barker ytterligare lite budget att leka runt med. Resultatet blev en av 90-talets mest skruvade/bizzara skräckhistorier. Nightbreed!

Det regnar purfärska tomater över Drag Me To Hell (2009)

Jag har faktiskt varit en smula skeptisk till Sam Raimis senaste, Drag Me To Hell. Det har länge pratats om huruvida den forne "splatterkungen" (Evil Dead 1, 2 och Army Of Darkness) fortfarande kunde skapa bra och framför allt underhållande skräckfilm, eller om han för alltid fastnat i "Spider-man-träsket". Så här en knapp vecka efter premiären har majoriteten av USAs filmkritiker konstaterat att Raimi än en gång levererar.

Det ser onekligen ut som om jag får äta upp vad jag sagt, tyckt och tänkt tidigare.

Färska tomater hitåt

Några citat:

The evil is back. The Oldsmobile is back. Horror director Sam Raimi is back. What's not to love?

Isn't as inspired, or as gory, as the best of Evil Dead, but it's still good senseless fun.

Wired.com möter Guillermo Del Toro i en Q&A

Guillermo Del Toro högaktuell med sin adaption av Tolkiens The Hobbit, är också spanjoren som redan nu tros ha axlat rollen som Peter Jacksons arvtagare. Wired.com publicerade nyligen en ganska intressant intervju om hans kommande åtaganden och hur han ser på framtidens filmberättande. Dessutom avslöjar Del Toro sina tankar om utvecklingen - och "sammansmältningen" mellan film och tv-spel.

Del Toro hos Wired.com