Gammal recension i nytt forum - 2009 Lost Memories - Koreansk sci-fi-action

Då jag är lite dålig på att uppdatera just nu (jobb och barn över huvudet är två av anledningarna) så postar jag en äldre recension (något reviderad) som jag fick publicerad hos dvdforum.nu för en längre *host* tid sedan.

2009 Lost Memories (2002) bygger på tanken att det var Japan som vann andra världskriget och numera styr Korea med järnhand. Huvudkaraktärerna Sakamoto Masayuki (Jang Dong-Geun) och hans nära vän Saigo Shojiro (Toru Nakamura) är två japanska agenter som snart kopplas på ett fall rörande en terroristorganisation, som av okänd anledning vill komma över en artefakt formad som en halvmåne.

Ok, detta låter ju faktiskt som en tämligen klassisk actionhistoria, men icke sa Nicke! Omslaget utlovar sci-fi och visst finns det en del av den varan. Nu är det så att just inslagen av sci-fi tillhör de mest kritiska delarna i filmens handling och jag har inte för avsikt att spoilera någonting genom att avslöja för mycket. Förbered er däremot på en ganska fartfylld film som bjuder på såväl klassisk två-pistol-action a´la John Woo, högteknologiska polisstyrkor och resor genom tid och rum.

Som vanligt när det gäller asiatisk film har jag svårt att bedöma skådespelarnas insatser jämfört med skådespelare i en amerikansk eller annan engelskspråkig film. Min okunnighet till trots vågar jag ändå påstå att insatserna på skådespelarsidan är bra och inte känns mer onaturliga än i någon motsvarande amerikansk storfilm.

2009 Lost Memories är ännu ett exempel på en välproducerad asiatisk film som känns som en frisk fläkt bland alla de Hollywoodproducerade filmer man sett under åren som gått.

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

Jag "lovade" att jag skulle göra en Giallo/Slasher-dubbel i helgen. Nu är det sen söndag kväll och jag har med facit i hand bara hunnit med att få upp en kort recension av A Bay Of Blood. Tyvärr blev det för många blöjbyten och skrikande barn för att jag även skulle hinna få upp mitt omdöme av Suspiria, ett omdöme som helt enkelt får vänta nån dag.

A Bay Of Blood (Reazione A Catena) 1971

Mario Bava (1914-1980) är en av de stora italienska skräckregissörerna och har haft stor inverkan på genren som helhet, med filmer som Blood And Black Lace (1964), Kill Baby...Kill! (1966) och Danger: Diabolik (1968). 1971 kom A Bay Of Blood (Reazione A Catena), en film som av många räknas som den första slashern-filmen.

Handlingen i filmen kretsar kring ett arv av en fastighet. En äldre, förmögen kvinna blir inledningsvis brutalt bragd om livet och det går snart upp för oss (detta är ingen stor spoiler) att det är kvinnans äkta make som är gärningsmannen. När maken också mördas brutalt står det klart att det finns fler personer som på något sätt är intresserade av arvet och som tittare bjuds vi in i en klassiskt "vem gjorde det historia?" där morden avlöser varandra, det ena blodigare än det andra.

Filmen är ganska enkel i sin uppbyggnad och skådespelarna levererar ungefär i den nivå man kan förvänta sig - helt okej, men med det sedvanliga överspelet. Musiken i filmen har ofta en bidragande orsak till huruvida man som tittare dras in i handlingen eller inte. I Bavas film känns de tids/genre-typiska "synthslingorna" igen, men här har vi också ett tämligen stort användande av olika trumrytmer i musiken. Jag är absolut ingen expert på genren, men jag upplever det som både effektivt och lite ovanligt.

Det är tydligt att Fredagen den 13 (1980) som kom knappt 10 år senare, är väldigt influerad av Mario Bavas film. Förutom platsen (båda filmerna utspelar sig i en skogs/sjömiljö) så finns det några raka referenser/paralleller mellan filmerna, däribland bl.a. en mordscen som involverar ett älskande par och ett spjut. En annat typiska genre-ingrediens är ett tämligen frigjort ungdomsgäng som inte drar sig för att ta ett nakendopp eller dansa toppless - som sagt, A Bay Of Blood har gott om vad som senare kommit att anses vara klassiska slasher-inslag.

För att vara en film från 1971 tycker upplever jag att effekterna håller upp bra. Det flesta av morden i filmerna är grafiska, med avhuggna huvuden och en machete genom skallen som några exempel på just detta. Något som jag alltid finner en smula "irriterande" är hur orealistiskt ljusrött blodet är - Eftersom detta är mer eller mindre genomgående för alla skräckfilmer från 60-80-talet så får man kanske dra slutsatsen att man inte kunde skapa realistiskt blod förr?

Nåväl, realistiskt blod eller inte...

...A Bay Of Blood är ändå en sevärd film, dels ur ett filmhistoriskt perspektiv, men även som ren underhållning. Personligen håller jag den inte som en favorit i genren, men definitivt som ett måste i skräcksamlingen.

DVD-utgåvan som jag kikat på är utgiven av Njuta Films. Bildkvaliteten är riktigt bra med tanke på filmens ålder och för de som är intresserade finns en ingående intervju med Mario Bavas son Lamberto Bava, plus lite annat godis.

Slither (2006) - En filmaffisch-evolution

Slither är en personlig favorit och jag uppskattar alltid ett tjusigt omslag även om det är innehållet som räknas. "Badkars-varianten" som filmbolaget slutligen valde för den europeiska versionen (ser något annorlunda ut för USA), är tämligen ren i jämförelse med de tidigare ideérna. Det är intressant att se vilka olika uppslag man bollade med innan det avgörande besluten togs.

För fler testversioner av filmaffischerna hoppa vidare här.

Avsaknaden av kommentarspår skapar frustration (hos mig)

Jag har skrivit ett inlägg om kommentarspår tidigare och där framgår det ganska tydligt att jag är en stor förespråkare av just denna möjlighet till en djupare insikt och förståelse för filmens produktion. Detta blir ingen lång argumentation, utan mest ett halvfrustrerat inlägg.

Varför, varför varför, väljer flera av de stora filmskaparna att inte spela in kommentarspår till sina filmer!? Två uppenbara exempel på detta är Christopher Nolans Batman: The Dark Kinght och nu senast Marc Forsters James Bond: Quantum Of Solace (båda blu-ray). Jag hade gett en hel del för att få ta del av dessa herrars tankar, men icke sa Nicke. Har vi tur (eller otur...beroende på hur man ser på det antar jag) så kommer det snart nya utgåvor -då med tillhörande kommentarspår. Det handlar ju trots allt om att mjölka det som mjölkas kan...hmm.

Död Snö (2009) - Norsk homage till zombie/splatter-genren håller sig till formula 1A

S.k. homage-filmer till klassiska skräckfilmer inom olika sub-genrer har nästan alltid förekommit, även om jag vågar påstå att vi de senaste 5-10 åren har sett en verklig explosion av filmer som driver med/hyllar och parodierar framför allt filmer ur zombie-genren (t.ex. Shaun Of The Dead 2004).

Död Snö är regisserad av den relativt gröne regissören Tommy Wirkola och handlar om ett gäng norska medicinstuderande som åker till fjälls för att fira påsklov. Väl på plats och strax efter att de fått fyr på fjällstugans brasa, får de oväntat besök av en mystisk man som berättar (i korthet) att just den här platsen brukade vara ett tillhåll för tyska nazister under andra världskriget och att en legend berättar att soldaterna ibland vaknar till liv som just det..nazi-zombies.

Där har ni handlingen...enkelt och definitivt inte helt originellt, men i sitt sammanhang och uppenbara syfte, helt gångbart. Filmen är precis det den utlovar sig att vara, varken mer eller mindre. Eventuellt kan man lyfta fram nazi-aspekten som något som sticker ut, fast egentligen är sub-genren nazi-zombies ingen ny företeelse.

Karaktärerna i filmen är de vanliga stereotyperna (dum tjockis, snygga brudar, tuff kille/killar etc.) som vi ständigt stöter på i genren - inget nytt under solen här inte.

Det som gör Död Snö sevärd är inte skådespeleriet, eller manuset, utan den heltokiga action/splatterfest som vi bjuds på. Det fläskas på med såväl avhuggna zombie (- och människo) lemmar, kroppar som slits i stycken, tarmar som används som livlina och hinkvis med blod - allt med glimten i ögat och med en stor portion humor.

I likhet med flera av de nyare zombiefilmerna på marknaden är döingarna i Död Snö inte några halta sengångare, utan rusar fram i snön, frustande och stönande och inte helt sällan med något tillhygge i handen, något som bidrar till att tempot i filmen nästan alltid är skyhögt.

Effekterna är överlag riktigt bra och zombie-makeupen ser välgjord ut. Ett stort plus till filmens effektmakare alltså, som verkligen gjort ett bra jobb och skapat effekter är i klass med vilken annan nyproducerad film inom genren, vilket självklart är uppskattat.

Detta är ett verkligt välkommet inslag på en annars mer eller mindre obefintlig nordisk zombiekarta. Uppskattar man filmer som Braindead (1992) och Shaun Of The Dead så kommer man inte bli besviken på Död Snö.

Är 2009 året då Pixar Animation Studio tvingas lämna över kronan till Dreamworks?

Två av de absolut största och mest framgångsrika inom dataanimerad film är tveklöst Pixar (bl.a. Toy Story, Cars, Ratatoullie) och Dreamworks (bl.a. Shrek, Madagaskar, Shark Tale). Det är nog inte helt orättvist att påstå att fram till 2008 har Pixar varit knappa kungar på tronen med de allra största framgångarna, även om om de verkligen har utmanats av Dreamworks.

Nu är dock frågan: Kommer Pixar att fortsätta dominera eller är 2009 rent av Dreamworks år? Personligen hoppas jag att Dreamworks tar över tronen då deras filmer tilltalar mig en aning mer överlag. jag uppelver Dreamworks som lite tuffare, lite kaxigare och kanske lite "vuxnare" än Pixar, vilket självklart uppskattas när man passerat 30-års strecket.

Pixars stora triumfkort 2008 (och massiva framgång) var naturligtvis Wall.E, som dessutom vann en Oscar för bästa animerade film och därmed snuvade min personliga favorit (inte helt oväntat) i kategorin på priset, nämligen Kung Fu Panda.

I sommar släpper de två animationsbolagen var sina, på pappret väldigt olika filmer. Pixars kommande film heter Up och Dreamworks nya heter Monsters vs. Aliens. Jag ser fram emot båda filmerna, men håller nog ändå en halv tumme för att detta blir Dreamworks år.