Suspiria (1977) - Infrias mina förväntningar?

En amerikansk tjej, Suzy Bannion (Jessica Harper) anländer till en anrik tysk balettskola. Väl på plats inser hon snart att allt inte står rätt till och runt omkring henne faller den ena efter den andre av hennes danskollegor offer för en brutal mördare.

Jag hade inte sett Argentos Suspiria tidigare. Jag skulle rent av ljuga om jag påståd att jag varit en storkonsument av s.k. Giallos, även om jag sett några av bland andra Argentos och Bavas filmer. Nej, Suspiria har samlat damm, trots att jag haft filmen i min ägo under ganska lång tid. Däremot hade jag hört väldigt mycket gott om den och mina förväntningar var då också ganska höga.

Jag visste sedan tidigare att Argento är riktigt vass på det visuella och här spelar skräckmästaren verkligen ut hela registret. Filmen är otroligt vacker. Den övertydliga färgsättningen med framför allt rött ger filmen en nästan teatralisk känsla, men det är ingenting som drar mig ur upplevelsen och ögonblicket. Jag trollbinds av Argentos känsla för detaljrikedom och val av fantastiska miljöer och trots att filmens handling i sig inte är speciellt märkvärdig, kan jag inte slita mig ifrån den. Filmens sista 20-30 minuter är ett riktigt bra exempel på när Argento får alla ingredienser att blandas i en perfekt kompott.

Suspiria lever upp till mina förväntningar och eventuellt kan detta leda till att jag tar mig igenom de övriga filmerna i Argentos skräckbibliotek? Först och främst är jag sugen på Deep Red (Profondo Rosso) (1975).