Gammal recension i nytt forum - 2009 Lost Memories - Koreansk sci-fi-action

Då jag är lite dålig på att uppdatera just nu (jobb och barn över huvudet är två av anledningarna) så postar jag en äldre recension (något reviderad) som jag fick publicerad hos dvdforum.nu för en längre *host* tid sedan.

2009 Lost Memories (2002) bygger på tanken att det var Japan som vann andra världskriget och numera styr Korea med järnhand. Huvudkaraktärerna Sakamoto Masayuki (Jang Dong-Geun) och hans nära vän Saigo Shojiro (Toru Nakamura) är två japanska agenter som snart kopplas på ett fall rörande en terroristorganisation, som av okänd anledning vill komma över en artefakt formad som en halvmåne.

Ok, detta låter ju faktiskt som en tämligen klassisk actionhistoria, men icke sa Nicke! Omslaget utlovar sci-fi och visst finns det en del av den varan. Nu är det så att just inslagen av sci-fi tillhör de mest kritiska delarna i filmens handling och jag har inte för avsikt att spoilera någonting genom att avslöja för mycket. Förbered er däremot på en ganska fartfylld film som bjuder på såväl klassisk två-pistol-action a´la John Woo, högteknologiska polisstyrkor och resor genom tid och rum.

Som vanligt när det gäller asiatisk film har jag svårt att bedöma skådespelarnas insatser jämfört med skådespelare i en amerikansk eller annan engelskspråkig film. Min okunnighet till trots vågar jag ändå påstå att insatserna på skådespelarsidan är bra och inte känns mer onaturliga än i någon motsvarande amerikansk storfilm.

2009 Lost Memories är ännu ett exempel på en välproducerad asiatisk film som känns som en frisk fläkt bland alla de Hollywoodproducerade filmer man sett under åren som gått.

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

Jag "lovade" att jag skulle göra en Giallo/Slasher-dubbel i helgen. Nu är det sen söndag kväll och jag har med facit i hand bara hunnit med att få upp en kort recension av A Bay Of Blood. Tyvärr blev det för många blöjbyten och skrikande barn för att jag även skulle hinna få upp mitt omdöme av Suspiria, ett omdöme som helt enkelt får vänta nån dag.

A Bay Of Blood (Reazione A Catena) 1971

Mario Bava (1914-1980) är en av de stora italienska skräckregissörerna och har haft stor inverkan på genren som helhet, med filmer som Blood And Black Lace (1964), Kill Baby...Kill! (1966) och Danger: Diabolik (1968). 1971 kom A Bay Of Blood (Reazione A Catena), en film som av många räknas som den första slashern-filmen.

Handlingen i filmen kretsar kring ett arv av en fastighet. En äldre, förmögen kvinna blir inledningsvis brutalt bragd om livet och det går snart upp för oss (detta är ingen stor spoiler) att det är kvinnans äkta make som är gärningsmannen. När maken också mördas brutalt står det klart att det finns fler personer som på något sätt är intresserade av arvet och som tittare bjuds vi in i en klassiskt "vem gjorde det historia?" där morden avlöser varandra, det ena blodigare än det andra.

Filmen är ganska enkel i sin uppbyggnad och skådespelarna levererar ungefär i den nivå man kan förvänta sig - helt okej, men med det sedvanliga överspelet. Musiken i filmen har ofta en bidragande orsak till huruvida man som tittare dras in i handlingen eller inte. I Bavas film känns de tids/genre-typiska "synthslingorna" igen, men här har vi också ett tämligen stort användande av olika trumrytmer i musiken. Jag är absolut ingen expert på genren, men jag upplever det som både effektivt och lite ovanligt.

Det är tydligt att Fredagen den 13 (1980) som kom knappt 10 år senare, är väldigt influerad av Mario Bavas film. Förutom platsen (båda filmerna utspelar sig i en skogs/sjömiljö) så finns det några raka referenser/paralleller mellan filmerna, däribland bl.a. en mordscen som involverar ett älskande par och ett spjut. En annat typiska genre-ingrediens är ett tämligen frigjort ungdomsgäng som inte drar sig för att ta ett nakendopp eller dansa toppless - som sagt, A Bay Of Blood har gott om vad som senare kommit att anses vara klassiska slasher-inslag.

För att vara en film från 1971 tycker upplever jag att effekterna håller upp bra. Det flesta av morden i filmerna är grafiska, med avhuggna huvuden och en machete genom skallen som några exempel på just detta. Något som jag alltid finner en smula "irriterande" är hur orealistiskt ljusrött blodet är - Eftersom detta är mer eller mindre genomgående för alla skräckfilmer från 60-80-talet så får man kanske dra slutsatsen att man inte kunde skapa realistiskt blod förr?

Nåväl, realistiskt blod eller inte...

...A Bay Of Blood är ändå en sevärd film, dels ur ett filmhistoriskt perspektiv, men även som ren underhållning. Personligen håller jag den inte som en favorit i genren, men definitivt som ett måste i skräcksamlingen.

DVD-utgåvan som jag kikat på är utgiven av Njuta Films. Bildkvaliteten är riktigt bra med tanke på filmens ålder och för de som är intresserade finns en ingående intervju med Mario Bavas son Lamberto Bava, plus lite annat godis.

Slither (2006) - En filmaffisch-evolution

Slither är en personlig favorit och jag uppskattar alltid ett tjusigt omslag även om det är innehållet som räknas. "Badkars-varianten" som filmbolaget slutligen valde för den europeiska versionen (ser något annorlunda ut för USA), är tämligen ren i jämförelse med de tidigare ideérna. Det är intressant att se vilka olika uppslag man bollade med innan det avgörande besluten togs.

För fler testversioner av filmaffischerna hoppa vidare här.

Avsaknaden av kommentarspår skapar frustration (hos mig)

Jag har skrivit ett inlägg om kommentarspår tidigare och där framgår det ganska tydligt att jag är en stor förespråkare av just denna möjlighet till en djupare insikt och förståelse för filmens produktion. Detta blir ingen lång argumentation, utan mest ett halvfrustrerat inlägg.

Varför, varför varför, väljer flera av de stora filmskaparna att inte spela in kommentarspår till sina filmer!? Två uppenbara exempel på detta är Christopher Nolans Batman: The Dark Kinght och nu senast Marc Forsters James Bond: Quantum Of Solace (båda blu-ray). Jag hade gett en hel del för att få ta del av dessa herrars tankar, men icke sa Nicke. Har vi tur (eller otur...beroende på hur man ser på det antar jag) så kommer det snart nya utgåvor -då med tillhörande kommentarspår. Det handlar ju trots allt om att mjölka det som mjölkas kan...hmm.

Död Snö (2009) - Norsk homage till zombie/splatter-genren håller sig till formula 1A

S.k. homage-filmer till klassiska skräckfilmer inom olika sub-genrer har nästan alltid förekommit, även om jag vågar påstå att vi de senaste 5-10 åren har sett en verklig explosion av filmer som driver med/hyllar och parodierar framför allt filmer ur zombie-genren (t.ex. Shaun Of The Dead 2004).

Död Snö är regisserad av den relativt gröne regissören Tommy Wirkola och handlar om ett gäng norska medicinstuderande som åker till fjälls för att fira påsklov. Väl på plats och strax efter att de fått fyr på fjällstugans brasa, får de oväntat besök av en mystisk man som berättar (i korthet) att just den här platsen brukade vara ett tillhåll för tyska nazister under andra världskriget och att en legend berättar att soldaterna ibland vaknar till liv som just det..nazi-zombies.

Där har ni handlingen...enkelt och definitivt inte helt originellt, men i sitt sammanhang och uppenbara syfte, helt gångbart. Filmen är precis det den utlovar sig att vara, varken mer eller mindre. Eventuellt kan man lyfta fram nazi-aspekten som något som sticker ut, fast egentligen är sub-genren nazi-zombies ingen ny företeelse.

Karaktärerna i filmen är de vanliga stereotyperna (dum tjockis, snygga brudar, tuff kille/killar etc.) som vi ständigt stöter på i genren - inget nytt under solen här inte.

Det som gör Död Snö sevärd är inte skådespeleriet, eller manuset, utan den heltokiga action/splatterfest som vi bjuds på. Det fläskas på med såväl avhuggna zombie (- och människo) lemmar, kroppar som slits i stycken, tarmar som används som livlina och hinkvis med blod - allt med glimten i ögat och med en stor portion humor.

I likhet med flera av de nyare zombiefilmerna på marknaden är döingarna i Död Snö inte några halta sengångare, utan rusar fram i snön, frustande och stönande och inte helt sällan med något tillhygge i handen, något som bidrar till att tempot i filmen nästan alltid är skyhögt.

Effekterna är överlag riktigt bra och zombie-makeupen ser välgjord ut. Ett stort plus till filmens effektmakare alltså, som verkligen gjort ett bra jobb och skapat effekter är i klass med vilken annan nyproducerad film inom genren, vilket självklart är uppskattat.

Detta är ett verkligt välkommet inslag på en annars mer eller mindre obefintlig nordisk zombiekarta. Uppskattar man filmer som Braindead (1992) och Shaun Of The Dead så kommer man inte bli besviken på Död Snö.

Är 2009 året då Pixar Animation Studio tvingas lämna över kronan till Dreamworks?

Två av de absolut största och mest framgångsrika inom dataanimerad film är tveklöst Pixar (bl.a. Toy Story, Cars, Ratatoullie) och Dreamworks (bl.a. Shrek, Madagaskar, Shark Tale). Det är nog inte helt orättvist att påstå att fram till 2008 har Pixar varit knappa kungar på tronen med de allra största framgångarna, även om om de verkligen har utmanats av Dreamworks.

Nu är dock frågan: Kommer Pixar att fortsätta dominera eller är 2009 rent av Dreamworks år? Personligen hoppas jag att Dreamworks tar över tronen då deras filmer tilltalar mig en aning mer överlag. jag uppelver Dreamworks som lite tuffare, lite kaxigare och kanske lite "vuxnare" än Pixar, vilket självklart uppskattas när man passerat 30-års strecket.

Pixars stora triumfkort 2008 (och massiva framgång) var naturligtvis Wall.E, som dessutom vann en Oscar för bästa animerade film och därmed snuvade min personliga favorit (inte helt oväntat) i kategorin på priset, nämligen Kung Fu Panda.

I sommar släpper de två animationsbolagen var sina, på pappret väldigt olika filmer. Pixars kommande film heter Up och Dreamworks nya heter Monsters vs. Aliens. Jag ser fram emot båda filmerna, men håller nog ändå en halv tumme för att detta blir Dreamworks år.

Star Trek (2009) - Kan J.J. Abrams skapa en ny Trekkie-generation?

Att kalla J.J. Abrams för något annat än Hollywood-kung vore fel. Idag finns det ytterst få personer i drömfabriken, som kan mäta sig med de framgångar och produktivitet som Abrams står för, eller vad sägs om att ha tv-serier som Lost, Alias, Fringe och filmerna Mission Impossible 3 och Cloverfield på meritlistan? Inte helt illa pinkat eller hur?

Nu senast har Abrams skakat liv i den näst största science fiction-sagan genom tiderna (Star Wars är större),nämligen Star Trek (2009). Till skillnad från George Lucas rymdepos med en väldigt bred massa av följeslagare, har Star Trek allitd varit lite smalare och mer svåråtkomligt. Personligen har jag aldrig riktigt fastnat för Star Trek, som enligt många (och framför allt s.k. Trekkies) är mer hjärna och mindre muskler, till skillnad från Star Wars.

Att göra en nyversion är nästan alltid känsligt och hur nogrann man än är som filmskapare så är det oundvikligt att inte trampa någon på tårna. Många kommer att bli besvikna oavsett hur bra eller dålig filmen blir. Personligen tycker jag att det är helt rätt att starta om Star Trek-konceptet, som i och för sig varit hyggligt aktuell i form av ett otal tv-serier. Däremot har filmerna inte setts till på vitaduken sedan slutet på 90-talet. Nu när Star Wars mer eller mindre ligger i dvala är det ett bra läge för Star Trek att hitta ny mark, nya fans och kanske kan Abrams Star Trek rentav få dagens generation av science fiction-fans som knappt var påtänkta under "Trekkie-tiden" att få upp ögonen för de äldre orginalfilmerna?

Star Trek har premiär i maj. För mer information och trailers hoppa vidare till filmens officiella hemsida.

1985 - Året då Sylvester Stallone ägde actiongenren

Säga vad man vill om Sylvester Stallone som person eller hans karriär, men mannen har levererat "bra" film inom sin genre under en lång tid, för att inte glömma avstickare som t.ex. Cop Land (1997), där han förövrigt nominerades/vann en Oscar.

För mig är det åren mellan 1976-1989 som jag sätter på en pedistal. Under nästan 15 år kunde vi älskare av stenhård och ofta meningslös action gotta oss åt filmer som Rocky, Cobra, Over The Top, Rambo, Demolition Man och Cliffhanger, för att bara nämna ett axplock ur meritlistan.

Tvingas jag välja ut ett enskilt år i Stallones karrär blir det utan tvekan 1985, då den italienske hingsten fullkomligt dominerade actiongenren med Rambo: First Blood Part 2 och Rocky IV (4).

Nostalgiklipp: Del 2

Dagens nostalgiklipp kommer från den härligt dåliga B-filmen Gymkata från 1985.
Filmen handlar om hur Johnathan Cabot, mästare i gymnastik tränas upp till kampspportexpert och övertygas att delta i en tävling på liv och död, inte helt olik den i The Running Man (1987).

Jag gillar verkligen idén med att placera en bygelhäst mitt på torget - Inte helt logiskt, men däremot ganska underhållande.

Chiefs (1983) Amerikansk tv-film/miniserie - en kort tillbakablick

Vissa filmer och tv-serier minns man bättre än andra. Det är ofta svårt att sätta fingret på vad det är som fått just den filmen eller tv-serien att etsa sig fast på näthinnan och etablera sig längst bak i minnesbanken. Chiefs från tidigt 80-tal är en sådan film/miniserie.

När jag surfade reda på filmen hos Imdb.com blev jag faktiskt förvånad över att den kom redan 1983. Förmodligen såg jag filmen några år senare och jag vill minnas att jag och en kompis från den tiden hyrde filmen hos den lokala videouthyraren helt på chans. Kanske var det omslaget (som så ofta förr) eller kanske hade vi orkat läsa igenom "baksidetexten" den gången. Hur som helst så var Chiefs en av de mest minnesvärda filmupplevelserna på mitt 80-tal, med lite drygt tre timmar av spänning, gripande dramatik och ibland våldsam underhållning.

Handlingen i korthet kretsar kring tre generationer av polischefer som alla försöker lösa ett mord på en ung svart pojke, ett mord med tydliga rasistiska undertoner.

Med facit i hand kan jag komma att fundera över om inte Chiefs var lite väl "mogen" för två killar som knappt kommit in i puberteten, då filmen tog upp starka teman som t.ex. rasism i den amerikanska södern, men det enda jag egentligen vet är att filmen uppenbarligen lämnade ett avtryck hos mig en si sådär 15-20 år senare.

Brittiska BBC:s tolkning av Wallander fungerar oväntat bra, engelskan till trots

Jag är en ganska stor skeptiker när det kommer till nyversioner av filmer. Det finns allt för många exempel på fullt fungerande filmer som gjorts om för att kanske passa en ny generation tittare, eller vad som nu är det egentliga ändamålet med fenomenet remakes. Hur som helst har brittiska tv-jätten BBC köpt rättigheten att tolka tre (än så länge) filmer i Wallander-serien.

Här hemma är vi vana att se antingen Rolf Lassgård eller Krister Henriksson mantla rollen som den smått nedgågne och ofta deprimerade polisen Kurt Wallander. I Wallander: Sidetracked (Villospår på svenska) är det den irländske skådespelaren Kenneth Branagh som jagar kriminella - och han gör det på den helsvenska landsbygden.

I Sidetracked har man valt att behålla så mycket som möjligt av det svenska, dvs. filmen är inspelad på plats i Sverige, alla namn är svenska, tv-inslag och tidningsrubriker är svenska osv. osv. Den enda skillnaden är den att samtliga skådespelare i filmen pratar..just det, engelska. För de som inte sett filmen kan jag tänka mig att detta framstår som underligt och visst, man kan undra varför filmskaparna valt att hantera tolkningen på det här sättet när filmen med största sannolikhet vänder sig till en brittisk publik. Det enklaste kan tyckas vara att visa filmerna rakt upp och ner, fast med engelsk text. Uppenbarligen har man haft en annan tanke här.

Wallander: Sidetracked fungerar oväntat bra, även om det tar en stund innan man känner sig till rätta med Branagh som Kurt Wallander och ett engelskt uttal av typiska svenska ortsnamn. Valet av Branagh känns faktiskt klockrent. Han påminner en hel del om Lassgårds tolkning av Kurt Wallander, med sin orakade haka och allmänt slitna uppsyn. Dessutom besitter Branagh en stor skopa skådespelarkompetens, vilket är nödvändigt med tanke på trovärdigheten i rollen och inte minst med tanke på tidigare rolltolkningarna av två av våra främsta manliga skådespelare.

Wallander: Sidetracked är definitivt sevärd, även om jag personligen känner mig något mätt på svenska polisfilmer.

To Catch A Killer (1992) - Bra film om seriemördare, men svårfångad på DVD

Brian Dennehy är inte speciellt produktiv idag, men han hade en hel del järn i elden under 80-90-talet. Jag kan inte påstå att jag är ett fan av Dennehy, men däremot vill jag minnas att jag gillade To Catch A Killer skarpt när det begav sig. Jag kikade runt lite på nätet och det verkar vara svårt att få tag på filmen på DVD. Den har funnits utgiven men verkar vara out of print idag.

Filmen berättar om en av amerikas värsta seriemördare John Wayne Gacy, en respekterad företagare och underhållare (clown på barnkalas) som levde en dubbelliv där han hade ihjäl ett femtontal pojkar och unga män som han sedan begravde under sitt hus.

Förhoppningsvis kan jag få tag på filmen på ett eller annat sätt och skriva ner lite tankar om den, så här 10-15 år efter att jag såg den för första gången.

Bra skådespelare ersätts med bra rappare(?) i Stallones The Expandables (2010), men bör vi bry oss?

Godmorgon - Äntligen fredag och själv är jag ledig från jobbet idag!
Sitter här med morgonkaffet och tänkte bara lite kort skriva ner mina tankar om det senaste ryktet gällande Sylvester Stallones kommande actionspektakel The Expandables (2010). Rykten på nätet gör gällande att Forrest Whitaker inte längre är aktuell för en roll i filmen och ska ha ersatts av rapparen 50 Cent. Tydligen är många "upprörda" över att en sådan erkänt bra skådespelare som Whitaker ersatts av en mindre erkänt bra 50 Cent.

Men ärligt talat. Om man tittar på vilka de övriga "skådespelarna" inkluderar Dolph Lundgren, Jason Statham och Jet Li så kan man kanske tänka sig att Stallones uppsåt med filmen knappast är att vinna Oscarsstatyetter eller få nya kritikervänner.

Personligen hade jag ochså hellre sett Whitaker i filmen, men egentligen tror jag att det spelar liten roll i det här fallet. Jag räknar med fler explosioner och lemlästade kroppar än bra regi och djupa dialoger..eller vad tror ni?

Död Snö/Dead Snow - Norskproducerad zombiekomedi med en riktigt tjusig poster

Efter att ha sett trailern till den nya norska "zombie-komedin" Död Snö/Dead Snow kan jag nästan utlova en trevlig/cheesy filmupplevelse ty här flörtas det hej vilt med allt från zombie-genren i allmänhet till Evil Dead-filmerna i synnerhet. Enbart filmens tagline i sig är skön komik - Ein-Zwei-Die!

Har inte koll på ett datum för DVD-släppet, men någon gång senare i vår verkar troligt då filmen hade biopremiär i januari.

Filmens officiella hemsida

Fearless (Huo Yuan Jia) 2006

Häromkvällen tog jag tillfället i akt och såg om Jet Lis kampsportsalster Fearless från 2006. Filmen är en stor hyllning till genren och för oss som vuxit upp med klassiska filmer som Iron monkey och Once upon a time in China, blir Fearless en kavalkad av nostalgitrippar. Fearless är dessutom ett porträtt av och en hyllning till en av de stora kinesiska kamsportsmästarna, Huo Yuanjia (1869-1910), grundare och andlig ledare över Jin Wu sports federation, en skola i kamsportens ädla konster.

Fearless är regisserad av Ronny Yu som bl.a. ligger bakom 2003 års Freddy vs Jason och utspelar sig huvudsakligen i Kina under 1900-talets första årtionde.
Det är intressant att Yu som är bosatt i USA, har stått bakom rodret. Man hade lätt kunnat tro att filmen skulle bli ”amerikaniserad”, men förutom några små inslag, däribland en stor amerikansk jätte till fighter, känns Fearless väldigt asiatisk, vilket jag personligen tackar för. Fearless är välproducerad och återskapandet av ett historiskt Kina känns nästintill fläckfritt, både vad gäller scenografi och kostymer.

Handlingen kretsar kring den intressanta, men också tragiska historien om Huo Yuanjia, som växer upp under sin fars beskyddande vingar. Fadern som är en av stadens stora kamsportmästare tillåter inte att sonen tar del av träningen, utan önskar snarare att han ägnar sin tid åt studier, något som Yuanjia har svårt att acceptera. När Yuanjia en dag ser sin far utmanas och medvetet förlora en match, bestämmer han sig för att själv bli den främste kamsportutövaren i staden och återvinna hedern till familjen.

Grundstommen i Fearless är precis som den låter, tämligen enkel och vi har sett det många gånger tidigare. Teman som hämnd och heder lyser klart på himlen och vi matas med för genren väldigt typiska inslag. Men det kanske mest centrala temat är kärleken till kampsportens ursprung, som är mycket mer än bara slag och sparkar.

Till skillnad från filmer som Enter The Dragon (Bruce Lee) och Bloodsport (Van Damme) tar själva turneringen i Fearless upp endast en liten del av filmens speltid, men när vi väl är där – då är vi verkligen där, bänkade på första parkett och känner blodstänket skvätta i ansiktet. Kampinslagen är väl koreograferade och lagom stylade. Li visar att han fortfarande är en av genrens stora och avslutar möjligen sin karriär som den moderna kamsportsfilmens mästare på topp. Ett varningens finger lyfts för känsliga personer då vissa scener är väldigt brutala, men dock ganska få till antalet.

Personligen håller jag fortfarande Bloodsport som en av de bästa filmerna i genren, men där Van Damme misslyckades i att övertyga i sin rolltolkning (Bloodsport bygger även den på verklighetsbakgrund) visar Jet Li återigen prov på bra skådespeleri. Även om filmens dialog ofta bjuder in till en hel del överspel från alla håll och kanter, finns det någonting magiskt över Li som person och hans närvaro i scenerna gör att man lätt glömmer den klichéaktiga dialogen. Man får helt enkelt acceptera att det hör till genren.

Fearless är definitivt en av de bättre filmerna som producerats i sin genre under det senaste årtiondet och en film som man bör hålla utkik efter oavsett som man gillar kampsport eller inte då den erbjuder mer än bara höga sparkar.

Duellen (Duel) 1971

Fyra år innan Steven Spielberg fick sin första riktigt stora kommersiella framgång med Hajen (Jaws) 1975, gjorde han en film med ett snarlikt tema. Duellen kom 1971 och var en film gjord för tv. I likhet med just nämnda Hajen, är det centrala temat i Duellen den hur en vanlig man ställs emot en till synes oövervinnerlig och monstruös motståndare. 1971 var dock motståndaren ingen jättehaj utan en "jätte"-truck.

Handlingen i Duellen berättar om hur en försäljare spelad av Dennis Weaver, är på väg till ett affärsmöte i sin bil och helt oprovocerat börjar terroriseras och förföljas av en rostig, diselångande gammal lastbil. En kamp (eller Duell) för överlevnad uppstår på de ofta öde landsvägarna och terrorn kommer inte att sluta innan någon förlorat.

Väldigt slarvigt kan Duellen beskrivas som en road movie. Med detta menar jag att filmen till 99% utspelas på landsvägen, med en kamera till stor del placerad i passagerarsätet hos Dennis Weaver. Det som jag framför allt tycker utmärker filmen, är hur den trots sitt simpla och på sätt och vis enformiga upplägg, ändå lyckas hålla mig engagerad som tittare. Spielberg visar redan här att han är en sann mästare på regi och med en stram budget lyckas han skapa både nerv och intensivitet i alla scener i filmen. Skådespeleriet ligger mer eller mindre helt på Weavers axlar. Duellen är en "one man show" och Weaver levererar ett fantastiskt porträtt av en vanlig man i en extrem situation.

Min absoluta favoritscen i filmen är när Weavers karaktär, David Mann har stannat till på ett café som ligger längs med vägen i tron om att han har lyckats skaka av sig sin förföljare, men inser snart att personen som kör lastbilen också han finns inne på cafét. Här gör Spielberg ett smart drag då vi som tittare får följa med i Manns tankebanor och får "lyssna" till hur han försöker lista ut vem inne på cafét som är mannen som terroriserar honom.

Duellen är en klart sevärd film och med tanke på hur Spielbergs karriär kom att utveckla sig är det inte helt fel att ha bekantat sig med tidigare filmer i hans portfolio och se hur hans filmskapande såg ut innan han började bada i pengar. Helt klart är att Spielberg kan skapa bra film, oavsett budget.

För lite tid - För mycket film

Mitt eviga problem som småbarnförälder är tidsbrist. Jag har en hög med såväl gamla bekanta, som nya bekantskaper som bara väntar på att stoppas i DVD-/Blu-ray-spelaren, men jag vet bara inte när detta ska ske. Eventuellt hinner jag med en film imorgon kväll om alla pusselbitar faller på plats. Är ganska sugen på Spielbergs Duellen (Duel) 1971, som jag inte sett tidigare.

Nu är visserligen inte allt hopp ute vad gäller filmfronten. Idag var jag och dottern och såg Pettson och Findus på bio. Alltid nått...

Brian Bosworth - En "one hit wonder" som var riktigt het 1991...trots att han var Stone Cold

En av mina favoritkultfilmer från tidigt 90-tal är utan tvekan knutterullen Stone Cold (1991) om en stenhård ensamvarg till polis, som blir utpressad av FBI att infiltrera ett ökänt motorcykelgäng. I huvudrollen hittar vi Brian Bosworth, en fd. stjärna inom amerikansk fotboll som här gör sin filmdebut. Bosworth är ingen vidare skådespelare, men han har i mitt tycke en viss charm och en glimt i ögat.

Stone Cold är Bosworths "stora" (och enda) film värd att nämna i sammanhanget. Kikar man igenom hans meritlista hos imdb.com så kan man se att han visserligen gjort några filmer och till och med har en ny film under produktion, men jag har svårt att tänka mig att någon av dessa kommer att peta ner Stone Cold från min personliga topplistan över sevärd "skräpfilm".

Nämnvärt är att en annan favorit, Lance Henriksen här gör sin andra stora roll, som knutteledaren Chains Cooper, efter hans tidigare medverkan i bl.a. Aliens och Near Dark, några år tidigare.

Kuriosa - Brian Bosworth är inte att förväxla med Steve "Stone Cold" Austin, gammal wrestling-stjärna, mest känd för The Condemned (2007).

Nostalgiklipp: Del 1

Nostalgiklipp kommer att vara en återkommande inslag här på bloggen och går i sin enkelhet ut på att jag rotar runt i "världens filmklipparkiv" (läs Youtube) för att hitta scener (ofta lite äldre) som enligt min mening på något sätt sticker ut i mängden. Först ut är en skön scen ur Remo Williams: The Adventure Begins (1985) en film som fick den ännu bättre titel här hemma, nämligen Remo - Obeväpnad men (livs)farlig. I huvudrollen hittar vi Fred Ward (kanske mest känd från de smått underhållande Tremors-filmerna) som blivit tränad av en gammal kampsportmästare som bl.a. lärt honom att ducka för pistolkulor?! Det är svårt att inte dra på smilbanden under det här klippet.

Underworld: Rise Of The Lycans (2009)

De två tidigare filmerna i "Underworld-sagan" är ingenting man förväntar sig ska ges ut av Criterion direkt, men de har i mitt tycke en viss charm. Filmerna är en tämligen blandad kompott av action och skräck, inte helt olik Blade med Wesley Snipes, men med en kvinnlig svärdsvingande antihjälte i huvudrollen. Som central punkt i alla tre filmerna har vi en evig kamp om makten mellan de högre stående vampyrerna och de förslavade Lycans, varelser som är en sorts blandning mellan människa och varulv. Rise Of The Lycans spinner vidare på just denna kamp och bygger i likhet med de andra filmerna mycket av intrigen kring den "över rasgräns-relation" som finns mellan filmens huvudperson, tillika vampyr, Sonja (först spelad av Kate Beckinsale, men i den tredje filmen spelad av Rhona Mitra) och en Lycan.

Len Wiseman som regisserat de två första filmerna håller ihop trådarna bättre än sin efterträdare Patrick Tatopoulos, som främst har arbete med specialeffekter tidigare, bl.a. till The Ruins som är en personlig favorit. Det går inte att blunda för det faktum att Rise Of The Lycans är en ganska halvtafflig film och den sämsta i trilogin. Huvudintrigen känns ointressant och överanvänd, effekterna är okej men inget märkvärdiga. Dessutom utspelar sig filmen i någon sorts medeltida värld, till skillnad från Underworld (2003) och Underworld: Evolution (2006), som båda placerade den historiska och fantasifulla kampen i vår egen tid.

På plussidan (ja det finns en sådan) vill jag lyfta fram Bill Nighty (Shaun Of The Dead, Hot Fuzz). Precis som i de två tidigare filmerna spelas nämligen huvudantagonisten och vampyrledaren Victor av Nighty som återigen levererar en lysande insats och överglänser samtliga i rollistan.

Underworld: Rise Of The Lycans har få ljusglimtar och är tyvärr ingen film jag kan rekommendera. Se då hellre om de två första filmerna i trilogin.

Kommentarspår - ger oftast en ny dimension till filmupplevelsen

Någonting som jag verkligen uppskattar och i många fall faktiskt anser är avgörande inför ett stundande DVD/Blu-ray-köp, är förekomsten av extramaterial i allmänhet och kommentarspår i synnerhet. I mina ögon (och öron) ger kommentarer av framför allt filmens regissör, men även specialeffekts-teamet och skådespelarna oftast en väldigt intressant insikt i filmproduktionen och ger därmed också mitt köp ett betydligt större mervärde.

Jag kan tänka mig att det finns lika många som är för kommentarspår som det finns de som är emot och det handlar helt enkelt om hur djupt rotat ens filmintresse är. Personligen kan det som sagt vara avgörande inför ett eventuellt köp, medan jag har vänner som inte kunde bry sig mindre, utan helt enkelt enbart vill se filmen.

Huruvida ett kommentarspår lyfter upplevelsen av filmen eller inte har naturligtvis att göra med vem som kommenterar. Det finns regissörer som uppenbarligen känner sig obekväma och ointresserade av fenomenet och kanske rent av gör ett kommentarspår efter påtryckningar av filmbolaget, men sen har vi regissörer som alltid levererar insiktsfulla och medryckande kommentarspår - en av mina absoluta favoriter är Guillermo Del Toro. Den spanske regissören (Blade 2, Devils Backbone, Hellboy 1och 2, Pan´s Labyrinth) är alltid "on a roll" och jag kan lyssna till hans spansk/amerikanska stämma hur ofta som helst. Del Toro är skolexemplet för hur ett kommentarspår ska låta.

Första trailern för Sam Raimis "Drag Me To Hell" (2009)

Då har den första trailern för Drag Me To Hell, Sam Raimis återkomst till skräckgenren släppts online. Jag är fortfarande bara måttligt intresserad och av trailern att döma tycker jag att filmen känns lite väl "stylad". Jag hade önskat att vi fått mer "lågbudget-skitighet-känsla", men jag antar att det är i stort sett omöjligt för en såpass etablerad regissör som Raimi att göra en "ny" Evil Dead. Jag avfärdar inte filmen helt, men som sagt..njae.

Trailern via Yahoo

Terminator 2: Skynet Edition - Kanske årets mest intressanta Blu-ray-släpp?

Att närmare presentera James Camerons megasuccé från tidigt 90-tal känns lite löjligt. Filmen slog ner som en komet och revolutionerade action- (och sci-fi) genren. James Cameron träffade rätt med samtliga bollar. Filmen hade allt och lite till. En balanserad och välskriven handling, bra rollista och fantastiska specialeffekter som efter snart 20 år fortfarande håller förvånansvärt bra.

Nu är det dags för T2 att göra entré i blått och datumet är satt till den 19 Maj. Den nya Blu-ray-släppet går under namnet Skynet Edition och inkluderar tre olika versioner av filmen, över 8 timmar av extramaterial och BD-livefunktioner.

Trots att filmen inte släppts än och det därmed inte finns någon information om bild/ljud-kvalitet så vågar jag påstå att detta är ett givet köp, oavsett om du äger samtliga utgåvor av filmen sen tidigare.

Rykte: Alexander Skarsgård som Thor?

Just nu ryktas det om att svensk films senaste Hollywood-injektion eventuellt ligger bra till för att svinga hammaren i en kommande filmatisering av serietidningshjälten Thor. Regisserar gör Kenneth "Shakespeare" Branagh och enligt diverse internationella filmsajter kommer ryktet av att Branagh och Skarsgård ska ha setts tillsammans på en lunchrestaurang nyligen. Huruvida mötet faktiskt gällde Skarsgårds medverkan i Thor eller om de helt enkelt råkade snubbla på varandra är än så länge oklart.

Definitivt en intressant tanke med Skarsgård som superhjälte (bör väl i sådana fall räknas som den andre svensken i en "superhjältekostym" efter Dolph Lundgren i He-man), även om jag personligen har en bild av en betydligt "biffigare" skådespelare att axla rollen som Thor.

"Låt Den Rätte Komma In" - Nu på DVD och Blu-ray, men var är extramaterialet?

En av de mest framgångsrika svenska filmerna såväl här hemma som utomlands har nyligen släppts på skiva. Jag pratar om "vampyr-rullen" Låt Den Rätte Komma In, regisserad av Tomas Alfredsson. Ända sedan jag såg filmen för några månader sedan har jag sett fram emot en kommande utgåva på DVD och Blu-ray och definitivt förväntat mig en hel del godis i form av extramaterial. Vi pratar ju ändå om en film med vampyrer som även om den inte direkt dryper av blod, ändå innehåller en del välgjorda special effekter. Med tanke på den relativt låga budgeten och det faktum att filmen är svenskproducerad hade det varit riktigt intressant med några bakom kameran-klipp för att få en inblick i hur de jobbat med bland annat effekterna i filmen, casting etc.
Nu finns det visserligen ett kommentarspår inkluderat på DVD och Blu-ray utgåvorna och det är jag tacksam för, men kom igen...jag kunde inte bry mig mindre om ett bildgalleri och några trailers - ge mig lite mer om jag ska betala dryga 200 Kr för filmen på Blu-ray! Annars ligger bittorrent nära till hands.

Uppdaterat: Enligt baksidan på fodralet av den amerikanska utgåvan av filmen ska extramaterialet även inkludera "Deleted scenes". Någon information om huruvida dessa bortklippta scener även finns med på den svenska utgåvan är oklart.

Sam Raimi återgår till rötterna, men jag är skeptisk till resultatet

Jag älskar Evil Dead-filmerna, en serie filmer som jag vill påstå ligger till god grund för mitt filmintresse i allmänhet och min förkärlek till skräckgenren i synnerhet. När jag såg Evil Dead 1 och 2 som grabb var det bland det häftigaste och kanske mest förbjudna man kunde se. Jag vill minnas att jag först såg bilder i någon gammal filmtidning av en nedblodad "Ash" vevandes en hagelbössa, men att de sedan dröjde en tid innan jag fick möjlighet att se filmerna på video och om jag inte missminner mig så såg jag den andra filmen (Evil Dead 2: Dead By Dawn) hemma hos någon kompis, vars äldre bror hade filmen på en sliten VHS). Jag var både vettskrämd och lyrisk över det som utspelade sig på skärmen och har sedan dess ägt filmerna på såväl VHS, Laserdisc och DVD.

"Back in the old days" var Sam Raimi min husgud och hans Evil Dead-filmer blev för mig inkörsporten till filmer som Hellraiser, Halloween och Fredagen den 13. Idag är Raimi minst lika känd (om än inte mer) för sina Spiderman-filmer, men för min del så förknippar jag honom hellre med lågbudgetskräck och Bruce Campbell.

Det har länge spekulerats i huruvida Raimi skulle göra en uppföljare till Evil Dead-serien, dvs. återgå till rötterna med mindre budget, men med lika mycket blod, slask och billiga makeup-effekter som i hans tidigare filmer. Nu blir det inte riktigt så bra, men sedan en tid tillbaka har Sam Raimi, tillsammans med sin bror Ivan, jobbat med den kommande skräckfilmen Drag Me To Hell (2009). Efter att ha följt med den hyfsat starka hype-vågen och läst de nyheter och rykten som florerat på nätet, kan jag tyvärr inte säga att jag är allt för förväntansfull. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som bidrar till min skepticism, men jag tycker att filmens handling och karaktärer verkar trista och de få bilder ur filmen som släppts online känns på något sätt "fel". Med Raimi-bröderna vid rodret och med mina relativt låga förväntningar så kan resultatet förhoppningsvis inte bli total pannkaka, men innan jag sett filmen (eller en trailer för den delen) någon gång i sommar/höst reserverar jag mig för några högra glädjetjut.

Ny trailer och bilder från kommande Terminator: Salvation (2009)

Alldeles nyligen släpptes den andra officiella trailern för den fjärde Terminator-filmen, som snarare bör ses som en reboot än en renodlad uppföljare. Den nya trailern som tickar in på ca 2 min och 30 sek visar en hel del mer av filmens handling och de olika karaktärerna. Jag tycker det ser hur bra ut som helst. Jag gillar verkligen den urbana, militära känslan med bruna och grå nyanser.



Dessutom släpptes det en hel del nya högupplösta bilder från filmen. Kika närmare på dem hos /Film.

Fritt Vilt (2006) - En uppskattat nordiskt bidrag till slasher-genren, men utan större överraskningar

Fritt Vilt är den första erfarenheten jag har av skräckfilm från Norge. Filmen kom 2006 och är regisserad av den realtivt orutinerade Roar Uthaug. Handling kretsar kring fem kompisar i 20-25 års åldern som är på till fjälls för att åka snowboard, men som hamnar i trubbel då en av killarna i gänget skadar foten illa i backen och de tvingas söka skydd i en tillsynes övergiven fjällstuga. Snart visar det sig att allt inte står rätt till och efter klassiskt 80-tals slasher manéer möter den ene efter den andre av karaktärerna sin skapare under mindre trevliga former.

Fritt Vilt kan inte beskrivas som någonting annat än en hyllning till just 80-tals slashers a´la Motorsågs massakern, Fredagen den 13 och Halloween-filmerna och förhoppningsvis är det just i syfte att hylla tidigare mästerverk som Fritt Vilt kommit att produceras, för det finns ingen egentlig orginalitet att tala om.

Grundkonceptet med ett kompisgäng på väg någonstans och de olika karaktärernas personligheter är som hämtade ur skräckfilmens ABC. Filmens antagonist tillika barbarisk yxsvingande mördare är sin vinterskrudsmundering med tillhörande snömask till trots inget annat än en Jason Vorhees, Michael Myers eller Leatherface-kopia och bara det faktum att filmens första offer *spoilervarning* är en av de kvinnliga karaktärerna som haft lite intima lekar innan hon möter sin baneman är minst sagt ett klassiskt grepp inom slashergenren.

Visserligen tycker jag att produktionen håller hygglig kvalitet med ett snyggt foto och godkända skådespelarinsatser, men jag hade önskat att man tagit ut svängarna lite mer och gjort något eget. Det fanns tillräckligt med s.k. hyllningar till genren innan Fritt Vilt, men för dem som enbart är ute efter blodstänk fyller filmen ett syfte. Som helhet är filmen dock snabbt glömd och snart förpassad längst bak i filmhyllan.

Även om jag inte är imponerad av Fritt Vilt som helhet så är det ändå kul att se hur Norsk filmproduktion vågar satsa på mindre typiska produktioner, något som eventuellt smittar av sig här i Sverige (eller kanske rent av redan har gjort det i och med filmer som Frostbiten (2006) och den hyllade Låt Den Rätte Komma In (2008).

En uppföljare till Fritt Vilt släpptes förra året och ska efter vad jag har förstått ta vid direkt där den första filmen slutade...återstår att se om jag orkar ta mig igenom den.