A Bay Of Blood (Reazione A Catena) 1971

Mario Bava (1914-1980) är en av de stora italienska skräckregissörerna och har haft stor inverkan på genren som helhet, med filmer som Blood And Black Lace (1964), Kill Baby...Kill! (1966) och Danger: Diabolik (1968). 1971 kom A Bay Of Blood (Reazione A Catena), en film som av många räknas som den första slashern-filmen.

Handlingen i filmen kretsar kring ett arv av en fastighet. En äldre, förmögen kvinna blir inledningsvis brutalt bragd om livet och det går snart upp för oss (detta är ingen stor spoiler) att det är kvinnans äkta make som är gärningsmannen. När maken också mördas brutalt står det klart att det finns fler personer som på något sätt är intresserade av arvet och som tittare bjuds vi in i en klassiskt "vem gjorde det historia?" där morden avlöser varandra, det ena blodigare än det andra.

Filmen är ganska enkel i sin uppbyggnad och skådespelarna levererar ungefär i den nivå man kan förvänta sig - helt okej, men med det sedvanliga överspelet. Musiken i filmen har ofta en bidragande orsak till huruvida man som tittare dras in i handlingen eller inte. I Bavas film känns de tids/genre-typiska "synthslingorna" igen, men här har vi också ett tämligen stort användande av olika trumrytmer i musiken. Jag är absolut ingen expert på genren, men jag upplever det som både effektivt och lite ovanligt.

Det är tydligt att Fredagen den 13 (1980) som kom knappt 10 år senare, är väldigt influerad av Mario Bavas film. Förutom platsen (båda filmerna utspelar sig i en skogs/sjömiljö) så finns det några raka referenser/paralleller mellan filmerna, däribland bl.a. en mordscen som involverar ett älskande par och ett spjut. En annat typiska genre-ingrediens är ett tämligen frigjort ungdomsgäng som inte drar sig för att ta ett nakendopp eller dansa toppless - som sagt, A Bay Of Blood har gott om vad som senare kommit att anses vara klassiska slasher-inslag.

För att vara en film från 1971 tycker upplever jag att effekterna håller upp bra. Det flesta av morden i filmerna är grafiska, med avhuggna huvuden och en machete genom skallen som några exempel på just detta. Något som jag alltid finner en smula "irriterande" är hur orealistiskt ljusrött blodet är - Eftersom detta är mer eller mindre genomgående för alla skräckfilmer från 60-80-talet så får man kanske dra slutsatsen att man inte kunde skapa realistiskt blod förr?

Nåväl, realistiskt blod eller inte...

...A Bay Of Blood är ändå en sevärd film, dels ur ett filmhistoriskt perspektiv, men även som ren underhållning. Personligen håller jag den inte som en favorit i genren, men definitivt som ett måste i skräcksamlingen.

DVD-utgåvan som jag kikat på är utgiven av Njuta Films. Bildkvaliteten är riktigt bra med tanke på filmens ålder och för de som är intresserade finns en ingående intervju med Mario Bavas son Lamberto Bava, plus lite annat godis.